Nyttig inventering av turordningsregler

Catharina Calleman: Turordning vid uppsägning. Doktorsavhandling, Skrifter från rättsvetenskapliga institutionen vid Umeå universitet, nr 2/1999, Umeå 1999, 358 sidor.
Avhandlingen kommer att ges ut på Norstedts förlag under våren 2000.

Vad som i EG-rätten kallas uppsägning vid övertalighet (”redundancy”) motsvaras i svensk rätt av uppsägning på grund av arbetsbrist. Enligt lagen om anställningsskydd (LAS) är det arbetsgivaren som får bestämma om arbetsbrist föreligger, men vid urvalet av vilka som skall sägas upp är han enligt huvudregeln i 22 § bunden av strikt turordning efter arbetstagarnas senioritet i anställningen. Leder reglerna i praktisk tillämpning till resultat som kollektivavtalsparterna finner otillfredsställande, öppnar dock lagen möjlighet till avsteg. Reglerna är nämligen semidispositiva, d v s turordningen efter senioritet kan frångås genom kollektivavtal.

Från början av 90-talet har turordningsreglerna stått i centrum för den politiska debatten om arbetsrätten. Lagändringar och förslag till sådana har avlöst varandra; ett färskt regeringsförslag går ut på att arbetsgivaren skall få undanta två nyckelpersoner från turordningen (Ds 2000:6). Catharina Calleman kunde alltså inte ha valt ett mer aktuellt ämne för sin avhandling Turordning vid uppsägning.

Avhandlingen är upplagd så att den bör intressera även EU & arbetsrätts läsare i grannländerna. Ambitiöst nog har författaren genomfört både en rättsdogmatisk och en rättssociologisk undersökning. Den förra avser inte bara lagtillämpningen utan också praxis rörande tolkning av turordningsbestämmelser i kollektivavtal, t ex TurA-S för den statliga sektorn. Den rättssociologiska undersökningen avser 30 arbetsplatser och illustrerar hur parterna använder reglerna, bl a till att upprätta avtalsturlistor med turordningar som avviker från den legala. Bägge undersökningarna har nyhetsvärde och är i det väsentliga utförda på tillförlitligt sätt.

Här är inte platsen att nagelfara avhandlingen ur svensk rättslig synvinkel. Beträffande internationella perspektiv är att notera att någon komparativ undersökning inte genomförts, vilket är bra synd. Redan en kort översikt av motsvarande regler i några få länder hade förmodligen givit författaren ytterligare hjälpmedel vid analysen.

Till europarätten hör också Europarådets instrument. I avhandlingen berörs frågor om oorganiserade arbetstagares prekära ställning då avtalsturlistor upprättas, men här borde ha uppmärksammats också skyddet för den negativa föreningsrätten enligt konventionen om de mänskliga rättigheterna och enligt den sociala stadgan.

Callemans övergripande frågeställning är om reglerna skyddar anställningen för dem som lagen har till syfte att skydda, främst de äldre med lång anställningstid. Undersökningen utmynnar i att anställningsskyddet blir kraftigt urholkat när avtalsturlistor upprättas (s. 328). Här måste dock sättas ifråga om lagens centrala syfte verkligen är att ge senioriteten så stor vikt som Calleman antar. Enligt mitt synsätt är 22 § LAS en ”Prokrustes-regel”, d v s en semidispositiv lagregel som inte sällan kan väntas få effekter som egentligen inte gillas av vare sig arbetsgivare eller fackförening. En sådan regel är avsedd att påverka dessa parter att träffa avtal som bättre tillfredsställer deras delvis motstående, delvis gemensamma intressen, t ex i detta fall önskemålet att låta företaget behålla sådan kompetens som tryggar dess fortbestånd också i arbetstagarkollektivets allmänintresse. Från EG-rätten är här att notera hur direktivet om kollektiva uppsägningar (konsoliderat 98/59) förutsätter att fackförening och arbetsgivare skall eftersträva samförstånd om vilka kriterier som skall gälla vid urval av dem som måste sägas upp.

Tore Sigeman
Professor emeritus, Uppsala universitet