Domstolen gick emot generaladvokaten

Värnade visstidsanställdas rätt

Det blir orimligt svårt för arbetstagare med flera på varandra följande tidsbegränsade anställningar att ta tillvara sina rättigheter om en preklusionsfrist börjar löpa vid utgången av varje anställningsavtal. Det konstaterar EG-domstolen, som därmed går emot generaladvokaten i en färsk dom.

Kärande vid den nationella domstolen är 22 kvinnor i ett pilotmål som kommer att få betydelse för ca 60 000 arbetstagare. Det de har gemensamt är att de arbetat deltid och att de på grund av detta tidigare varit utestängda från de yrkesbaserade systemen för grundläggande ålderspension. Nuförtiden är de könsdiskriminerande reglerna ändrade så att de får ansluta sig, men kvinnorna nöjer sig inte med det. De kräver att få bli retroaktivt anslutna, några så långt tillbaks som från den 8 april 1976 då domen i målet Defrenne II slog fast att artikel 119 i fördraget (nu artikel 141) har direkt effekt i medlemsstaterna. Men den brittiska Equal Pay Act innehåller två regler som begränsar deras möjligheter. För det första måste talan i ett sådant här fall väckas inom sex månader från det att anställningen slutat, och för det andra kan kvinnorna inte göra anspråk på mer än två års retroaktiv anslutning, räknat från när talan väcks. EG-domstolen skulle ta ställning till om dessa begränsningar är förenliga med gemenskapsrätten.

Mot talefristen hade domstolen som väntat inga invändningar, förutsatt att den inte är mindre förmånlig än i mål där talan grundas på nationell rätt. Däremot hindrar gemenskapsrätten att en medlemsstat begränsar rätten att bli retroaktivt ansluten till två år innan talan väcks, en slutsats som inte heller var direkt överraskande.

Det nya är EG-domstolens svar på en fråga som rörde arbetstagare (lärare) som hade återkommande tidsbegränsade anställningar hos en och samma arbetsgivare. För dem skulle talefristen på sex månader – som domstolen alltså i och för sig godtog – enligt Equal Pay Act räknas från slutet av varje tidsbegränsat avtal. Även om lärarna väckte talan inom sex månader från det att det sista anställningsavtalet löpte ut, var det för sent att åberopa tidigare anställningsperioder. De kunde med andra ord inte tillgodogöra sig hela sin anställningstid som underlag för pensionsförmåner, trots att de i praktiken hade haft ett stabilt anställningsförhållande.

Generaladvokaten Léger hade ingen förståelse för deras missnöje på den här punkten. Enligt honom kräver rättssäkerheten att talefristen börjar löpa vid utgången av varje anställningsavtal.

Men EG-domstolen kom till motsatt slutsats. Rättssäkerhetsprincipen innebär i och för sig att det skall gå att med precision fastställa utgångspunkten för preklusionsfristen, men i fall av på varandra följande anställningsavtal av det slag som målet gäller blir det orimligt svårt för arbetstagarna att utöva sina rättigheter om fristen börjar löpa efter varje anställningsavtals utgång, skriver domstolen. När det, som här, handlar om en serie avtal som ingås med jämna mellanrum och som rör samma tjänst som omfattas av samma pensionssystem, är det dessutom möjligt att fastställa utgångspunkten for preklusionsfristen med precision, anser domstolen. Den kan bestämmas till den dag då serien av avtal har brutits genom att något av de förhållanden som kännetecknar ett stabilt anställningsförhållande inte längre är för handen.

Domen är intressant också med tanke på att vi nu har ett direktiv som skall förhindra diskriminering av arbetstagare med tidsbegränsade anställningar (1999/70) och som skall vara genomfört inom ett par år. Om domstolen behåller sitt oformella betraktelsesätt när frågorna om detta direktiv börjar komma, så kan det visa sig vara mindre tandlöst än kritikerna påstår.

Kerstin Ahlberg

Mål nr C-78/98, Shirley Preston m fl mot Wolverhampton Healthcare NHS Trust m fl och Dorothy Fletcher m fl mot Midland Bank plc, dom den 16 maj 2000