SVERIGE VÄGRAR UNDERTECKNA TILLÄGGSPROTOKOLL

Nytt diskrimineringsförbud anses för vagt

I juni i år kunde Europarådet anta tilläggsprotokoll 12 till Europa- konventionen om de mänskliga rättigheterna, och därmed till slut koppla ett generellt diskrimineringsförbud till konventionen. Den 4 november öppnas protokollet för undertecknande, men Sveriges regering tänker inte ansluta sig till det.

Tidigare förbjöd Europakonventionen diskriminering bara när det gällde de rättigheter som konventionen explicit skyddar (artikel 14). Det nya med tilläggsprotokoll 12 (TP 12) är att åtnjutandet av alla rättigheter intagna i staternas rättsordningar skall tryggas utan åtskillnad på någon grund som t ex kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt (artikel 1:1). Ingen får heller utsättas för diskriminering av myndigheterna på någon av dessa grunder. Listan över förbjudna diskrimineringsgrunder är identisk med den i konventionens artikel 14. Den är inte uttömmande och Europadomstolen har tolkat artikel 14 så att den även förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

Den svenska regeringen lade ner sin röst när Europarådets ministerkommitté antog protokollet, och avser nu inte heller att underteckna det. Under förhandlingarna förespråkade regeringen i stället att en särskild konvention skulle utarbetas som inte är underställd Europadomstolens jurisdiktion och som innehåller mer detaljerade föreskrifter inriktade på situationer där diskriminering är ett vanligt problem. Nu är bestämmelserna alltför vaga och generella, anser regeringen, och befarar att det kommer att ta många år innan domstolen angivit tilläggsprotokollets faktiska innebörd. Enligt regeringen är det också otillfredsställande att protokollets operativa del inte nämner att rimliga positiva åtgärder för att främja likabehandling är tillåtna.

En annan problematisk punkt är att staterna både enligt konventionen och TP 12 i viss mån kan ställas till ansvar för handlingar begångna av enskilda, som hyresvärdar, restaurangägare och arbetsgivare. Regeringen är överhuvudtaget kritisk till detta. Tilläggsprotokollets vida omfattning och öppna grunder innebär dessutom att det inte är klarlagt i vilken omfattning staten kan ställas till ansvar för handlingar begångna av enskilda.

Att Europarådet nu kopplat ett generellt diskrimineringsförbud till Europakonventionen måste betraktas som ett principiellt mycket viktigt steg. Principen om icke-diskriminering är en grundbult i mänskliga-rättighetssammanhang. Även om diskrimineringsförbudet inte fick den utformning som den svenska regeringen önskade, så är det svårt att förstå att TP 12 därför helt avvisas. Ett litet steg kan vara bättre än inget alls. Det finns heller ingenting i Europadomstolens praxis eller i protokollets utformning som pekar på att sådana åtgärder för att främja likabehandling som är förenliga med EG-rätten skulle anses otillåtna enligt protokollet. Att regeringen i allmänhet inte vill stå till svars för handlingar som begås av enskilda är en sak, men att den öppna skrivningen av diskrimineringsförbudet i artikel 1 skulle vara den avgörande faktorn tycks märkligt. Europadomstolen har hittills uppvisat synnerligen moderata ambitioner då det gällt att införa nya grunder för diskrimineringsförbud enligt artikel 14.

Petra Herzfeld Olsson