ARBETSTIDSREGLERINGENS UTVECKLING

Från statlig intervention till lokal flexibilitet

Arbetstidens reglering fick ur sprungligen en lösning först efter hård kamp från fackföreningarna och genom statlig intervention i det arbetskontrakt som växt fram under industrialismens första decennier. I dag har arbetstiden i EUs medlemsstater i allt högre grad blivit en fråga som regleras inom en kontraktuell struktur med begränsat utrymme för direkt statlig styrning och helt utan kampinslag. Det är en av slutsatserna av min studie av arbetstidsregleringen i fyra länder.

Medlemsstaternas arbetsrätt följer i huvudsak tre olika modeller. Utmärkande för den nordiska modellen är en relativt passiv stat, stor förhandlingsfrihet för arbetsmarknadens parter och kollektivavtal som den främsta rättskällan. Den kontinentaleuropeiska modellen kännetecknas av en starkt intervenerande och styrande stat, lagstiftningen som främsta rättskälla och en lagstiftning som inriktar sig på att ge den enskilde arbetstagaren vissa minimirättigheter. Den anglosaxiska modellen är en modell av ofta konfliktorienterade relationer mellan de kollektiva aktörerna och en frånvarande stat.

Arbetstidsregleringen följer samma mönster som arbetsrätten i övrigt. I Danmark sker den i princip helt genom kollektivavtal, med visst understöd av lagregler kring arbetstidens förläggning. I Storbritannien och Nordirland regleras arbetstiden traditionellt med stöd av branschavtal eller lokala avtal eller genom författningsregler antagna i trepartssammansatta organ för branscher där kollektivavtal inte kunnat slutas. Men under de senaste decennierna sker arbetstidsregleringen i allt högre grad i det enskilda anställningsavtalet eller i regelsystem som lagts fast av arbetsgivaren. I Frankrike regleras normalarbetstiden i princip uteslutande genom lag, med detaljerade föreskrifter för olika branscher om arbetstidens förläggning.

Men även om skillnaderna är avsevärda, finns det också likheter, både i den historiska utvecklingen och i de rättsliga institutionerna.

Under den tidiga industrialiseringen i Europa var det jämförelsevis vanligt med en repressivt uppbyggd lagstiftning som tog sikte på att skydda kvinnor och barnarbetare. Lagstiftningens syfte var inte att lägga fast ett normalt beteende, utan att bestraffa den extrema arbetsgivaren. Det medförde mycket långa arbetsdagar för männen, men också en vid ram för vad som tolererades innan ett utnyttjande ansågs extremt.

Efter första världskrigets fredsfördrag och ILOs konvention nr 1 valde Frankrike och Sverige, i likhet med de flesta europeiska stater, att lagstifta om en normalarbetsdag för industrin; åtta timmar, sex dagar i veckan. I Danmark och Storbritannien valde staten slutligen att avstå från lagstiftning till förmån för kollektiva förhandlingar, efter att mycket eftertryckligt ha hotat med lagstiftning. Orsaken till den febrila aktiviteten var till stor del de uppror och revolutionstendenser som förekom i samtliga länder. Genom att man införde generella regler i alla fyra länderna kunde kontraktet utvecklas och utbytet arbete mot lön hitta sina former. Men regleringen blev också ett sätt att ge utbytet ett drag av skälighet; mot en normal arbetstid skulle arbetstagaren få en normal lön.

I alla de fyra undersökta länderna finns en myndighetskontroll över arbetstagarnas arbetsmiljö och arbetstider, även om det finns olikheter i myndigheternas resurser och befogenheter. Gemensamt för länderna är också att det är arbetsgivaren som avgör behovet av övertidsarbete och att arbetstagaren har en skyldighet att arbeta övertid. Arbetstidens reglering har fått allt större betydelse i planeringen på arbetsplatsen genom att arbetstagaren har fått utökade möjligheter till ledighet utanför arbetsgivarens direkta kontroll.

Jämsides med den ökande fokuseringen på ledighet finns också en annan utvecklingstendens under de senaste decennierna. Det är en ökad möjlighet till lokal anpassning genom avtal på arbetsplatsen. Särskilt tydlig är utvecklingen mot decentralisering i Frankrike, även om möjligheten länge funnits i Sverige genom en semidispositiv arbetstidslag. I Danmark växer lokala avtal och branschavtal i betydelse medan utvecklingen i Storbritannien och Nordirland tvärtom har gått mot en oinskränkt rätt för arbetsgivaren att leda och fördela arbetet utanför såväl lag som kollektivavtalsreglering.

Det är i denna miljö som EGs arbetstidsdirektiv skall implementeras. Störst faktiska och rättsliga förändringar sker i Storbritannien och Nordirland där arbetstiderna av tradition är mycket långa, och där direktivets maximitid om 48 timmar per vecka innebär en förkortad arbetstid för många. Den rättsliga förändringen är avsevärd i det att arbetsgivaren tvingas till kommunikation och avtalsförhandlingar med arbetstagarna. I övrigt bekräftar direktivet en utveckling, men initierar den inte. Implementeringen av direktivet följer nationella förhållanden och i både Frankrike och Storbritannien är det möjligt att sluta kollektiva arbetstidsavtal med arbetstagarrepresentanter utanför de fackliga organisationerna.

En slutsats blir att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet inte är självklar – de anställda skall tillfrågas och förhandlas med. Kontraktets idé ersätter inte bara lagstiftning utan också arbetsgivarens beslutsrätt på arbetsplatsen när det gäller arbetstidsregleringen. I alla de undersökta länderna saknar dock den enskilde arbetstagaren fortfarande legal rätt till direkta förhandlingar med arbetsgivaren. Det är kollektivet arbetstagare som fått förhandlingsrätt.

Lotti Ryberg-Welander