Allan Larsson tror mer på ”öppen samordning” än på nya direktiv

Jag tror inte att EU i framtiden kommer att förverkliga sina sociala ambitioner genom direktiv i samma utsträckning som hittills. Det skulle förvåna mig om man inte förlitar sig mer på den mer dynamiska form av samordning som kallas den öppna samordningsmetoden. Spådomen kommer från Allan Larsson, till i somras generaldirektör för det av kommissionens generaldirektorat som har ansvar för bland annat arbetsrätten.

Den ”öppna samordningsmetoden” har vuxit fram efter mönster av medlemsstaternas samarbete kring sysselsättningen (se EU & arbetsrätt nr 4/00). Den innebär att medlemsstaterna har ett organiserat erfarenhetsutbyte där de jämför sig med varandra och lär av dem som lyckats bäst med att nå ett överenskommet mål, i stället för att EU antar direktiv som tvingar staterna att harmonisera sina lagar. Givetvis kan även den öppna samordningen leda till att enskilda stater bestämmer sig för att stifta nya lagar. Men drivkrafterna i processen är politiska, i stället för hot om rättsliga sanktioner från EUs institutioner.

Som politiker var Allan Larsson under den första halvan av 1990-talet den kanske främsta inspiratören till det samarbete kring sysselsättningspolitiken som nu finns reglerat i Romfördraget. Som tjänsteman vid kommissionen blev han sedan den ytterst ansvarige för att utveckla både en gemensam strategi och formerna för samordningen av medlemsstaternas sysselsättningspolitik. Det är alltså inte förvånande att han är entusiastisk över den öppna samordningsmetoden. Men när han antar att det är den som blir framtidens melodi, motiverar han det inte med att frivillig samordning är bättre än lagstiftning, utan att det helt enkelt inte behövs så många fler arbetsrättsliga direktiv.

–Nu har vi direktiv med regler om skydd av anställdas rättigheter vid företagsöverlåtelser och vid kollektiva uppsägningar, om jämställdhet och skydd mot diskriminering på olika grunder, om föräldraledighet, deltid och visstidsanställningar och mängder av direktiv om arbetsmiljön. Snart kommer också regler om arbetstagarinflytande i Europabolag och direktiv med generella regler om information och samråd. Så tänk efter: Hur många områden återstår att slå fast minimiregler för? säger Allan Larsson.

Ett område som fortfarande kan behöva regleras är skyddet för ”oäkta” egenföretagare/beroende uppdragstagare (self-employed eller economically dependent workers), medger Allan Larsson. Det stupar kanske å andra sidan på att det tycks närmast omöjligt att komma överens om hur den skyddsvärda kretsen skall avgränsas (se t ex EU & arbetsrätt nr 3/00 sid 4). Så i huvudsak kommer det framtida lagstiftningsarbetet sannolikt att gå ut på att aktualisera de direktiv som redan finns, spår han.

Som Allan Larsson ser det betyder det inte alls att EU sänker ambitionerna på det sociala området. Den öppna samordningen innebär tvärtom att man sätter upp högre mål. Den har nämligen en annan funktion än lagstiftning.

– Med direktiv slår man enbart fast ett minimiskydd. Den öppna samordningen innebär däremot att man strävar efter det bästa. Och när vi nu har lagt ett golv av minimiregler är det dags att höja ambitionerna.

Kerstin Ahlberg

Kommissionens inställning avgörande

Uppfattningen att arbetslivet skulle vara mer eller mindre färdigreglerat på EU-nivå delas kanske inte av alla, särskilt inte på den fackliga sidan. Avgörande för framtiden är Europeiska kommissionens inställning, eftersom det enbart är kommissionen som kan ta ini-tiativ till lagstiftning. Det blir alltså ingen EU-reglering om den inte lägger fram några förslag.

I sitt arbetsprogram för 2001 säger kommissionen uttryckligen att den i första hand kommer att använda den öppna samordningsmetoden för att nå unionens mål på det socialpolitiska området. Å andra sidan, står det, kommer den också att lägga fram ”flera förslag till lagstiftning när det gäller relationerna mellan arbetsmarknadens parter och hälsa och säkerhet i arbetet”.

KA