EU & arbetsrätt 2 2001


 

Tjänar sociala dialogen medlemmarnas eller politikernas intressen?

Antonio Lo Faro: Regulating Social Europe Reality & Myth of Collective Bargaining in the EC Legal Order. Hart Publishing, Oxford 2000, 192 sidor, ISBN 1-901362-90-6

Den myt som författaren vill avliva är föreställningen – hur utbredd den nu är – att det som kallas kollektivavtalsförhandlingar på europeisk nivå har något gemensamt med kollektivavtalsförhandlingar på det nationella planet. De har vitt skilda funktioner.

Den som är intresserad av empiriska belägg för denna tes får leta i någon annan bok. Den här författaren kommer fram till sin slutsats genom en rent rättsteoretisk analys, som kräver en hel del av sin läsare. Starkt förenklat resonerar han så här: Kollektivavtalsförhandlingar på det nationella planet är en funktion av den föreningsfrihet som, liksom strejkrätten, garanteras av medlemsländernas konstitutioner. Det ger parterna en autonomi som gör att de kan företräda sina medlemmars intressen. Europafacket, Unice och Ceep representerar däremot inte sina medlemmar, eftersom de inte själva kan avgöra vad de skall förhandla om, och deras möjlighet att sluta normerande avtal begränsas av den kompetens som EU har enligt Romfördraget. Så länge inte EUs fördrag garanterar dem föreningsfrihet och strejkrätt uppfyller deras avtal därför i första hand EUs behov av regleringar och tjänar till att legitimera ett politiskt projekt som fortfarande huvudsakligen går ut på att få den inre marknaden att fungera.

Oavsett hur hållbar Antonio Lo Faros teoretiska analys är, är hans bok i väl värd att begrunda i dessa dagar när Europas politiker trugar parterna att vara med och ta ansvar för det mesta som EU företar sig. Se till exempel artikeln "Kommissionen vill sätta fart på parterna..." i detta nr av EU & arbetsrätt.

Kerstin Ahlberg


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör