Svår förlikning om arbetstider vid vägtransporter
Oenighet om undantag för egenföretagare

I oktober lade kommissionen fram ett förslag till en helt ny förordning ”om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtrans-portområdet” (KOM(2001) 573 slutlig). Därmed är alla de tre beståndsdelarna i kommissionens paket med åtgärder mot social dumpning i vägtransportbranschen på väg genom lagstiftningsmaskineriet (se EU & arbetsrätt nr 4/00).

Förordningen, som innehåller regler om körtid och vilotid för både anställda chaufförer och egenföretagare, skall ersätta den nu gällande förordningen nr 3820/85 med samma rubrik.

Anledningen är att dagens regler är både svårtolkade och lätta att kringgå eftersom de innehåller mängder av undantagsmöjligheter. Många typer av fordon omfattas inte alls av förordningen. Därför kan förare växla mellan fordon för vilka reglerna gäller och fordon som inte omfattas, utan att man kan kontrollera hur länge de faktiskt har kört. I den nya förordningen skall antalet undantagna fordonsslag reduceras till ett minimum. Dessutom skall förarna registrera all sin körtid, även om de under delar av sin arbetsdag kör fordon som inte omfattas av förordningen.

Ett annat problem är att en tillsynsmyndighet som upptäcker att en förare brutit mot reglerna på en annan medlemsstats territorium inte kan bestraffa föraren för detta, trots att den tidigare överträdelsen kan göra att föraren är en trafikfara i den medlemsstat där överträdelsen upptäcks. Också detta skall den nya förordningen råda bot på.

Jämsides med denna skall ett nytt direktiv om arbetstider (d v s inte bara körtid, utan även annan arbetstid) vid vägtransporter gälla. Det förslaget ligger för tillfället i förlikningskommittén, eftersom parlamentet hade allvarliga invändningar mot ministerrådets gemensamma ståndpunkt från i våras.

Även medlemsstaternas regeringar har haft svårt att enas om detta direktiv. Den stora tvistefrågan har varit om inte bara arbetstagare utan även egenföretagare skall omfattas. I slutet av förra året föreföll det som om tillräckligt många av ministerrådets medlemmar skulle kunna gå med på att direktivet skall tillämpas på egenföretagarna, men inte förrän tre år efter att det har genomförts för övrigt. Men i den gemensamma ståndpunkten hade egenföretagarna undantagits, och det är framför allt om detta som striden nu står i förlikningskommittén. Om den inte kommer fram till en lösning före den 18 januari 2002 faller hela lagförslaget.

Den tredje beståndsdelen i kommissionens strategi går ut på att varje yrkesförare som kör mellan medlemsländerna skall ha med sig ett personligt förartillstånd, där etableringsstaten intygar att han eller hon anlitas i överensstämmelse med den statens lagregler och övriga bestämmelser som rör anställningen av förare. Detta skulle genomföras genom en ändring i förordningen nr 881/92 om tillträde till marknaden för godstransporter.

I oktober antog ministerrådet en gemensam ståndpunkt om detta förslag. Men inte heller den lär gå igenom utan besvär. Ministerrådets ståndpunkt är nämligen att enbart förare som är medborgare i tredje land skall vara tvungna att ha ett sådant här tillstånd. Parlamentet och kommissionen anser däremot att även medlemsländernas egna medborgare bör omfattas av detta krav, om än efter en övergångstid. En fråga som har väckts i detta sammanhang är om det inte strider mot gemenskapsrättens princip om likabehandling när det gäller arbetsvillkor och mot de avtal som EU har med tredje länder att kräva förartillstånd endast av dessa länders medborgare.

Kerstin Ahlberg