EU & arbetsrätt 3 2003
Danmark genomför direktiv med egen erga omnes-modell
Danmark har utvecklat en alldeles egen erga
omnes-modell som användes när EUs direktiv om deltidsarbete
respektive visstidsarbete skulle genomföras, allt för att bevara
kollektivavtalssystemet så intakt som möjligt.
Det framkommer i ett nordiskt forskningsprojekt,
EU og det nordiske spil om lov og aftale, där vi undersökt de
nordiska arbetsmarknadsorganisationernas roll i såväl tillblivelsen
som genomförandet av direktiven
om deltidsarbete (97/81) och visstidsarbete
(1999/70). Trots alla gemensamma nordiska drag fick implementeringen
skilda förlopp i de olika länderna. Traditionella skillnader
i balansen mellan lag och kollektivavtal framstår som huvudorsaken.
I Danmark var arbetsmarknadens parter och en politisk majoritet i Folketinget som vanligt beredda att genomföra de båda direktiven uteslutande genom kollektivavtal. Men medan processen pågick fick den danska regeringen ett så kallat motiverat yttrande från Europeiska kommissionen, där denna underkände Danmarks sätt att genomföra 1993 års arbetstidsdirektiv genom kollektivavtal utan kompletterande lagstiftning för områden som inte täcktes av sådana (se EU & arbetsrätt nr 3/2001). Därmed blev det nödvändigt med supplerande lagstiftning.
Införlivandet av direktiven om deltidsarbete och visstidsarbete i dansk rätt kunde därefter delas upp i tre steg: För det första skrevs direktiven in i branschavtalen – den primära förhandlingsnivån i Danmark. Dessa avtal följdes upp med så kallade uppsamlingsavtal mellan LO och Dansk Arbejdsgiverforening, vilka skall garantera att alla anställda på LO – DA-området – även i branscher där man inte lyckats sluta avtal – täcks av direktivets bestämmelser. LO – DA-avtalet viker dock alltid för branschavtalen. I det tredje ledet kom så följdlagstiftningen, som i sin tur viker för kollektivavtal (såväl branschavtal som LO – DA-avtal). Man kan säga att avtalsimplementeringen i Danmark bildar ett system av kinesiska askar, där det ”innersta” avtalet – det som är närmast den anställda – alltid har företräde.
Genomförandet genom kollektivavtal kommer
på så sätt före lagstiftningen. Sammantaget ligger
denna något omständliga procedur väl i linje med den tradition
av parternas självreglering som har gällt i Danmark genom mer
än ett århundrade. Samtidigt medförde implementeringen
av de båda direktiven också att Danmark närmade sig en
kontinentaleuropeisk modell. Följdlagstiftningen när det gällde
deltidsdirektivet innebar nämligen att de stora rikstäckande
avtalen för den privata respektive den offentliga sektorn gjordes
allmänt tillämpliga på arbetsförhållanden som
inte omfattades av kollektivavtal. När visstidsdirektivet genomfördes
valdes delvis en annan teknik, men följdlagstiftningen bygger i det
stora hela på de kollektivavtal som slutits.
I Sverige var de fackliga organisationerna mycket
angelägna om att direktiven skulle genomföras genom kollektivavtal.
De offentliga arbetsgivarna var i princip positivt inställda, och
företrädare för den svenska regeringen uttryckte en förhoppning
om att parterna skulle använda den möjligheten. Men de privata
arbetsgivarna i SAF/Svenskt Näringsliv ville inte vara med om en
avtalsimplementering av de båda direktiven. Den enda farbara vägen
blev därmed att genomföra dem genom lagstiftning. Det innebär
nu inte ett så stort brott mot traditionen eftersom Sverige sedan
mitten av 70-talet har betydligt mer av arbetsrättslig lagstiftning
än Danmark. Samtidigt ligger SAFs/Svenskt Näringslivs motstånd
mot att genomföra direktiven genom kollektivavtal i logisk förlängning
av organisationens generellt avvisande inställning till att ingå
avtal på central nivå. Konkret ledde genomförandet av
de båda direktiven dock till att flera existerande kollektivavtal
förhandlades om, eftersom de innehöll särregler som kunde
strida mot direktiven.
I Finland genomfördes direktiven först
genom en lag, varefter de materiella reglerna om deltid och tidsbegränsad
anställning togs in i kollektivavtal. På så sätt
vill man försäkra sig om att tvister kan hanteras snabbt och
effektivt i parternas eget tvistelösningssystem. Situationen är
med andra ord rakt motsatt den i Danmark. Lagstiftningens företräde
är ett generellt drag i den finska arbetsmarknadsregleringen. Detta
avspeglas också i det trepartssamarbete som de senaste tre årtiondena
har lett till rikstäckande inkomstpolitiska uppgörelser. Det
har varit staten som har banat väg för avtalen genom att knyta
ihop skattereformer, ändringar i arbetsrätten och förbättrat
socialt skydd med avtal om utvecklingen av löner och anställningsvillkor.
Finland skiljer sig också, liksom Island, från de övriga
tre länderna genom att ha en lagstiftning som gör kollektivavtal
allmängiltiga.
I Norge genomfördes direktiven om deltids-
respektive visstidsarbete via relativt begränsade revisioner av befintliga
lagar, och det tycks också bara ha genomförts enstaka, mindre
översyner av existerande kollektivavtal. Principiellt har samspelet
mellan lag och kollektivavtal varit identiskt med det som ägt rum
i Sverige.
På Island lyckades man på det privata
området genomföra deltidsdirektivet genom kollektivavtal. Lagen
om allmängiltigförklaring av kollektivavtal garanterade att
alla relevanta löntagargrupper täcktes av avtalet. Annorlunda
gick det med förhandlingarna om tidsbegränsad anställning.
På grund av oenighet, dels om hur bestämmelserna om åtgärder
för att förhindra missbruk skulle utformas, dels om vilka grupper
på arbetsmarknaden som skulle räknas som tidsbegränsat
anställda, fick man ge upp försöken att sluta avtal och
överlåta arbetet till lagstiftaren.
Søren Kaj Andersen (red), Kerstin Ahlberg, Niklas Bruun, Kristine Nergaard och Aslög Rask: ” EU og det nordiske spil om lov og aftale”, Working Life Research in Europe No 2:2003.
