EU & arbetsrätt 3 2003
Världskongress med regional prägel
Den 17e arbetsrättsliga världskongressen
inom International Society for Labour Law and Social Security, som hölls
i Montevideo i september verkade vara en regional kongress. Av 855 deltagare
från 45 länder var 365 från Uruguay, och även i
övrigt var det sydamerikanska inslaget påtagligt. 45 procent
av deltagarna var kvinnor.
Generalrapporterna höll hög nivå. Första dagen redovisade Mario Grandi (Italien) och Yasuo Suwa (Japan) sin generalrapport i ämnet ”The agents of collective bargaining”. Rapporten föranledde en animerad debatt om på vilket sätt fackliga organisationer var representativa i förhållande till de arbetstagare som de var satta att företräda. Detta var egentligen en för svenska förhållanden mindre intressant fråga. Problemet är ju mest akut i länder med låg organisationsgrad. Den andra dagen ägnades diskussionen åt ”Labour law and the fundamental rights of the person”.
Generalrapporten hade skrivits av Fernando Valdés Dal-Ré (Spanien). Jag gjorde den reflexionen att skyddet för dessa fundamentala rättigheter är överlag bättre säkrat i Sverige, med stöd av lagstiftning eller kollektivavtal, än av de rättskällemässigt högre normer som följer av konstitutionella bestämmelser i flera länder. Den sista dagen stod ämnet ”Social protection for the unemployed” på dagordningen. Fjorton talare var anmälda varav inte mindre än tretton kom från Sydamerika och en från övriga världen (undertecknad). Jag ifrågasatte var incitamenten fanns i dessa system för att nedbringa t ex långtidsarbetslösheten.
Generalrapporten var beredd av Mario Pasco från
det privata katolska universitetet i Lima i Peru, ett av de bästa
universiteten i Sydamerika. Rapporten är ett gediget arbete som ger
både överblick och en detaljerad beskrivning av hur arbetslöshetsstödet
ser ut i olika länder. I vissa länder finns inget stöd
över huvud taget. Svenska rapportörer i de olika ämnena
var Örjan Edström, Sören Öman och Kerstin Ahlberg.
Konferensen var välorganiserad. Värdorganisationen i Montevideo måste ges ett högt betyg, med undantag för att den inte lyckades få fram en lista på samtliga deltagare innan konferensen var slut. Det var en besvikelse att generalrapporterna inte gjorts tillgängliga på kongressens hemsida, som vid den europeiska regionala kongressen i Stockholm år 2002. Inte heller förekom några ”workshops” som vid världskongressen i Jerusalem år 2000 och i Stockholm.
