EU & arbetsrätt 3 2003
Grundlig skildring av facklig föreningsfrihetsom mänsklig rättighet
Petra Herzfeld Olsson: Facklig föreningsfrihet
som mänsklig rättighet, Iustus förlag 2003,647 sid, ISBN
91-7678-531-9
Facklig föreningsfrihet har som grundläggande
funktion att ge underlag för arbetstagarnas inflytande över
produktionsresultatens fördelning. Med tiden har dock denna frihet
kommit att betraktas också som en del av den åsiktsfrihet
som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle. Föreningsfriheten
är nu klassificerad som mänsklig rättighet i en rad folkrättsliga
dokument, såväl i konventioner från FN och ILO som i
europeiska överenskommelser.
Föreningsfrihetens innebörd i internationella
dokument står i centrum för Petra Herzfeld Olssons avhandling
”Facklig föreningsfrihet som mänsklig rättighet”.
Begreppet facklig föreningsfrihet avgränsar hon så att
det omfattar inte bara arbetstagares positiva och negativa föreningsrätt
utan också fackförenings rätt att förhandla och vidta
stridsåtgärder. Hon analyserar de olika folkrättsliga
instrumenten och påvisar vissa skillnader i tolkningen.
Framställningen bygger på en omfattande
inventering av hur konventionerna har tolkats av de organ – mestadels
expertkommittéer av olika slag – som har till uppgift att
övervaka nationell tillämpning. Materialet har delvis varit
svårtillgängligt, och det har sitt värde att organens
ställningstaganden på detta sätt presenteras i strukturerad
form. Ett avslutande kapitel behandlar svensk rätt i belysning av
de internationella instrumenten.
För EU & arbetsrätts läsekrets
torde ett omfattande kapitel om föreningsfriheten som grundläggande
rättighet i EU vara av särskilt intresse. Här analyseras
bl a den i Nice år 2000 antagna stadgan. Dess regler skall enligt
framtidskonventets förslag i juli 2003 bilda avdelning 2 av EUs tilltänkta
grundlag. Beträffande artikel 28 om rätten till förhandling
och stridsåtgärder påvisar författaren klarsynt
att ordalagen är sådana att de nationella ordningarna inte
rubbas, något som gör regleringen på europeisk nivå
innehållslös, om den inte tillskrivs en underförstådd
kärna av materiell substans.
I syfte att ge en smula föreningsrättsligt
skydd i svensk rätt åt arbetssökande nämner författaren
som en tänkbar grund förbudet mot diskriminering på grund
av ”övertygelse” i direktivet
om likabehandling i arbetslivet (2000/78). Vid den svenska implementeringen
i den delen har dock begreppet bestämts restriktivt till att avse
endast ”annan trosuppfattning” (SFS
2003:307).
Även om beskrivningen och analysen av det
omfattande materialet i allt väsentligt framstår som nyanserad
och vederhäftig, går avhandlingen inte fri från invändningar.
Bokens omfång, drygt 600 sidor, borde ha bantats genom reducering
av ämnen eller material. Ett exempel gäller de två FN-konventionerna
1966 om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter. Praxis om dessa konventioner avser ofta beteenden
som knappast har intresse i ett nordiskt perspektiv.
Författaren döljer inte sin sympati
för att föreningsfriheten ges vidsträckt omfång,
men är berömvärt objektiv i sin redovisning av materialet.
Någon gång kan dock en läsare tycka att hon borde ha
gett större tyngd åt principen att konventioner på detta
område brukar ge staterna ”a wide margin of appreciation”.
Som helhetsomdöme får sägas
att Petra Herzfeld Olsson genom sin avhandling på värdefullt
sätt har vidgat vår kunskap och fördjupat vår förståelse
för den internationella regleringen av föreningsfriheten.
