EU & arbetsrätt 4 2003
Parlamentet vill slopa undantagsregel i arbetstidsdirektivet
Möjligheten att genom individuella avtal göra undantag från arbetstidsdirektivets regel om högst 48 timmars veckoarbetstid måste avskaffas. Det är innebörden i ett förslag till resolution som just nu behandlas i Europaparlamentet.
Bakgrunden är att den genomsnittliga arbetstiden i Storbritannien, som är den enda medlemsstat som hittills tillåtit sådana här överenskommelser, har ökat i stället för att minska sedan direktivet kom till. Dessutom är nu flera medlemsstater på väg att liberalisera sina arbetstidslagar för att ge möjlighet till individuella avtal om längre veckoarbetstid.
Undantagsmöjligheten finns i direktivets artikel 18.1 b. Den innebär att en medlemsstat helt och hållet kan avstå från att sätta någon gräns för veckoarbetstiden, om den i stället föreskriver att arbetsgivarna måste skaffa den enskilda arbetstagarens medgivande om han eller hon skall arbeta mer än 48 timmar en genomsnittlig vecka. Arbetsgivaren får inte tillfoga arbetstagaren skada om han eller hon tackar nej.
Undantaget kom till för att blidka Storbritannien, som i det längsta försökte förhindra att direktivet antogs, och ge britterna en möjlighet att gradvis anpassa sina arbetstider till vad som gällde i de övriga medlemsstaterna. Samtidigt beslöt ministerrådet emellertid att kommissionen inom tio år skulle utvärdera hur bestämmelsen tillämpats. Den fristen gick ut den 23 november i år, utan att kommissionen presenterat någon utvärdering. Därför har parlamentet själv tagit initiativ till en resolution.
I förslaget till resolution framhålls att en studie som gjorts på kommissionens uppdrag visar att antalet arbetstagare som arbetar mer än 48 timmar har ökat med nästan en miljon i Storbritannien sedan direktivet kom till, fast avsikten tvärtom var att de skulle bli färre. Den visar också att arbetsgivarna i allmänhet kräver att arbetstagarna undertecknar en sådan här överenskommelse i samband med att de anställs, vilket gör att det i de flesta fall inte handlar om något verkligt fritt val.
Två domar från EG-domstolen har nu gjort att fler medlemsstater har infört eller planerar att införa samma undantagsmöjlighet. Det är domarna i målen SIMAP (C-303/98) och Jäger (C-151/02) som innebär att läkares jourtid är arbetstid om de måste befinna sig på arbetsplatsen, oavsett om de faktiskt bedriver vård eller ligger och sover. Domarna får stora konsekvenser på många håll.
De problem som därmed uppstår måste emellertid lösas på andra sätt än genom individuella överenskommelser om undantag från begränsningen av veckoarbetstiden, skriver Alejandro Cercas som utformat parlamentsresolutionen. Artikel 18.1 b bör rensas ut från direktivet, som ger stora möjligheter till flexibla lösningar ändå. Bland annat kan medlemsstaterna förlänga den period som den genomsnittliga veckoarbetstiden skall beräknas på ända upp till ett år.
