EU & arbetsrätt 4 2003
Arbetslivsinstitutet går Svenskt Näringslivs ärenden?
Den nyblivna juris doktorn Petra Herzfeld Olsson har i senaste EU & arbetsrätt (nr 3/2003) bland annat kommenterat Europeiska kommitténs för sociala rättigheter och Europarådets Ministerkommittés behandling av uttag av så kallade granskningsarvoden för oorganiserade på byggnadsavtalets område. Herzfeld Olsson skriver: ”Frågan om huruvida granskningsarvoden kränker föreningsrätten besvarades…inte.”
Har Herzfeld Olsson fått det hela om bakfoten? Kanske, vad vet jag? Jag tror förklaringen är att Herzfeld Olsson i sin roll som referent inte lyckats avhålla sig från att delge läsaren den uppenbarligen juridiskt felaktiga uppfattningen om granskningsarvodenas lagenlighet hon lanserar i sin avhandling Facklig föreningsfrihet som mänsklig rättighet (Iustus 2003).
Fakta är följande:
Arbetsdomstolen (mål nr 20/2001) och Europeiska kommittén för sociala rättigheter (Complaint No 12/2002) har klart uttalat att systemet med granskningsarvoden varken strider mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter eller Europarådets sociala stadga.
För att citera det senaste avgörandet av kommittén: ”On the above grounds, the Committee concludes by 7 votes to 3 that the wage monitoring fees as such do not constitute a violation of…the Social Charter.”
I den efterföljande behandlingen i Ministerkommittén framfördes inte heller någon kritik mot Sverige på grund av granskningssystemet och uttag av granskningsarvode för oorganiserade.
För mig förefaller det stötande att Arbetslivsinstitutet bedriver rättspolitik i form av skenbart objektiva referat. Rättsfallsreferat och motsvarande skall bygga på fakta, punkt slut.
