EU & arbetsrätt 4 2003
Svenskt Näringsliv lär inte behöva någon hjälp
Det är riktigt att kommittén för sociala rättigheter inte riktade någon kritik mot granskningsarvoden som sådana (”as such”), och att inte heller Ministerkommittén gjorde det. Det framgick också tydligt av Petra Herzfeld Olssons artikel.
Men för att förstå beslutets innebörd räcker det inte att läsa kommitténs slutsatser, man måste också ta del av det resonemang som leder fram till dessa.
Då finner man, vilket Gunnar Ericson inte nämner, att kommittén anser det tillåtet att ta ut granskningsarvoden av oorganiserade arbetstagare bara på villkor att pengarna inte används för andra fackliga aktiviteter än löneövervakning.
Kommittén skriver också uttryckligen att den inte kan avgöra hur granskningsarvodena används i det aktuella fallet och om de står i proportion till kostnaderna för löneövervakningen och till de fördelar denna innebär för arbetstagarna – vilket alltså är avgörande för om de är förenliga med den sociala stadgan.
Följaktligen är det, skriver kommittén, de nationella domstolarnas uppgift att avgöra frågan i sak, i ljuset av de principer som just har beskrivits.
Detta är bakgrunden till Petra Herzfeld Olssons slutsats ”Frågan om huruvida granskningsarvodena kränker föreningsrätten besvarades därför inte” (notera att hon här alltså skriver om granskningsarvodena i bestämd form, d v s i det aktuella fallet, inte om granskningsarvoden som sådana).
Av AD 20/2001 framgår att Arbetsdomstolen hittills inte ansett frågan om huruvida granskningsarvodena bidrar till annan facklig verksamhet än själva lönegranskningen relevant i föreningsrättsliga sammanhang.
Svenskt Näringsliv torde inte behöva assistans från Arbetslivsinstitutet för att räkna ut att det senaste beslutet från Europeiska kommittén för sociala rättigheter ger organisationen nya argument.
Läs insändaren: Arbetslivsinstitutet går Svenskt Näringslivs ärenden?
