EU & arbetsrätt 4 2003
Mager kompromiss om socialklausuler vid offentlig upphandling
Ingresserna till de nya direktivenom offentlig upphandling kom-mer att spegla Europaparlamentets positiva syn på användningen av sociala klausuler vid offentlig upphandling, medan själva direktivtexten uttrycker ministerrådets och kommissionens mer restriktiva inställning.
Det blev den kompromiss som parlamentet och rådet enades om i förlikningskommittén den 3 december.
EUs reglering om offentlig upphandling har allt sedan år 2000 varit föremål för en lagrevision (KOM (2000)275 slutlig och KOM (2000)276 slutlig). Totalreformen går generellt ut på att ”förenkla och modernisera” regleringen, men kritikerna menar att det också efter reformen kommer att återstå en del att göra innan lagkomplexen kan beskrivas som enkla eller moderna.
En central fråga i den segdragna lagstiftningsprocessen har gällt utrymmet för sociala klausuler vid offentlig upphandling (se EU & arbetsrätt nr 2/2003 sid 5). Under processens gång har diskussionens vågor gått höga om vad som gäller idag, om hur EG-domstolens domar i frågan skall tolkas och om vad som är ändamålsenligt och önskvärt.
Frågeställningen kompliceras ytterligare av att ställningstagandena både inom medlemsstaterna och inom kommissionen har tenderat att variera beroende på om konkurrensmyndigheter eller socialpolitiska myndigheter uttalat sig, vilket även har lett till diffusa och oklara ställningstaganden då dessa sinsemellan kompromissat.
Rådet antog i varje fall i mars år 2003 gemensamma ståndpunkter om två nya upphandlingsdirektiv. I juli lämnade sedan Europaparlamentet sin syn, som på flera punkter avvek från rådets uppfattning och lämnade ett klart större spelrum för att beakta sociala faktorer vid upphandlingsförfarandet.
I det förlikningsförfarande som därefter inleddes mellan rådet och parlamentet var en av huvudfrågorna om man vid tilldelning av kontrakt, vilket som huvudregel skall ske till den anbudsgivare som avgett det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet, även (inom vissa klart fastställda ramar) kan beakta kriterier som tjänar ett allmänintresse (miljöskydd, allmän säkerhet m m) och inte endast avser att gynna den upphandlande enheten.
Rådets skrivning antyder en negativ hållning till att beakta dylika faktorer, medan parlamentet ställde sig positivt. Den kompromiss som nåddes i förlikningskommittén kan i korthet sammanfattas så att själva direktivtexten följer rådets och kommissionens linje, medan man i ingressen till direktivet skrivit in parlamentets uppfattning.
Kompromissen är mager såtillvida att det inte råder någon tvekan om att ingressen får ge vika för den egentliga direktivtexten i en konfliktsituation. Å andra sidan kan kompromissen något öka spelrummet för den nationella lagstiftaren vid genomförandet av direktiven i medlemsländerna. Detta är värt att notera framöver, inte minst i de nordiska länderna.
Direktivförslagen i sin kompromissform måste ännu godkännas av parlamentet i plenum och av rådet. Allt tyder dock på att den politiska kompromissen kan ros i hamn strax efter nyår.
