EU & arbetsrätt 2 2004

Kommittén för sociala rättigheter ändrar sig om svensk strejkrätt – igen

När det är så enkelt att bilda fackföreningar som i Sverige strider det inte mot Europeiska sociala stadgan att rätten att vidta stridsåtgärder förbehålls fackföreningarna. Det konstaterar nu Europarådets kommitté för sociala rättigheter, och backar därmed från sin tidigare ståndpunkt (se EU & arbetsrätt nr 3/2002).

I svensk rätt är det bara fackföreningar som har rätt att initiera stridsåtgärder. I vissa andra länder ses strejkrätten som en individuell rättighet. Kommittén för sociala rättigheter har svårt att bestämma sig för vad artikel 6.4 i Europeiska sociala stadgan föreskriver i detta avseende. Helt klart är att strejkrätten är en kollektiv rättighet. Frågan har dock varit om även oorganiserade arbetstagare skall ha rätt att vidta stridsåtgärder.

År 2000 konstaterade kommittén att eftersom det är så enkelt för svenska arbetstagare att bilda en fackförening så utgör fackföreningskravet ingen begränsning (se EU & arbetsrätt nr 1/2000). År 2002 ändrade sig emellertid kommittén. Eftersom inte oorganiserade arbetstagare kan vidta stridsåtgärder ansågs situationen stå i strid med stadgans artikel 6.4. I sina senaste konklusioner som publicerades i april har kommittén svängt tillbaka igen.

Nu gör den bedömningen att artikel 6.4 enbart innebär att arbetstagare skall kunna delta i en strejk, men inte att vilka arbetstagare som helst måste ha rätt att initiera en strejk. Kommittén menar att det är acceptabelt att staten förbehåller fackföreningarna denna rätt när det är så enkelt att bilda en fackförening som det är i Sverige, eftersom detta då inte hindrar arbetstagare från att fatta så snabba beslut om att vidta stridsåtgärder som stundtals krävs.

Kommittén var på besök i Sverige i höstas och fick möjlighet att diskutera strejkrättens funktion i svensk rätt med svenska experter. Kanske denna inblick i det nationella systemet bidrog till kommitténs ändrade inställning. Visst är det positivt att ett övervakningsorgan kan utveckla sin praxis. Det kan dock av förtroendeskäl vara lämpligt att avvakta med renodlad kritik tills kommittén är tillräckligt insatt för att kunna fatta ett beslut som står sig. Det blir desto viktigare när dess slutsatser hädanefter får konsekvenser även för tolkningen av EUs stadga om grundläggande rättigheter (se artikel i detta nummer).

Petra Herzfeld Olsson