EU & arbetsrätt 3-4 2004


Fri rörlighet i Norden:
Svenska kranförare får inte arbeta i Finland
Kollektivavtalsbaserad utbildning döms ut

Den svenska utbildningen av kranförare håller så låg nivå att den inte kan godkännas i Finland. Det är innebörden av en färsk dom från Finlands Högsta förvaltningsdomstol, som är ett av många aktuella exempel på vad debatten om förhållandet mellan medlemsländernas arbetsrätt och EG-fördragets regler om fri rörlighet handlar om.

För att underlätta den fria rörligheten för både arbetstagare och tjänster är alla EUs medlemsstater skyldiga att ha en allmän ordning för att erkänna examensbevis från utbildningar som arbetstagare och egenföretagare gått igenom i andra medlemsländer. När det gäller yrken som det inte finns några gemensamma EU-regler för, får medlemsländerna i och för sig själva avgöra vilka kvalifikationer som skall krävas. Men om en person hävdar att hon har skaffat sig motsvarande utbildning eller praktiska erfarenhet i en annan medlemsstat, är värdstaten skyldig att pröva hennes kvalifikationer och ge henne rätt att utöva sitt yrke där om de motsvarar vad som krävs i värdstaten.

Man föreställer sig kanske att arbetarskyddsstandarden är lika hög i Sverige och i Finland, så att den som fått behörighet att arbeta som kranförare i Sverige också skulle få göra det i Finland. Men det är alltså det som Högsta förvaltningsdomstolen inte håller med om.

Målet rör en egenföretagare på Åland som ansökte hos Arbetarskyddsbyrån vid Nylands arbetarskyddsdistrikt om att få behörighet att arbeta som kranförare i Finland. Han fick nej, och målet gick till högsta instans. Där yrkade mannen i första hand att domstolen direkt skulle bevilja honom den åstundade behörigheten. Om den inte gjorde det, begärde han att Arbetarskyddsbyråns beslut skulle upphävas för att det grundade sig på en bristfällig utredning om kraven för att få kranförarexamen i Sverige. I så fall borde domstolen också begära förhandsbesked från EG-domstolen om vem som har bevisbördan: Är det den sökande som skall bevisa att den utländska utbildningen motsvarar den inhemska, eller är det myndigheten som måste bevisa att den inte gör det för att kunna avslå ansökan?

Högsta förvaltningsdomstolen avslog alla hans yrkanden.

Domstolen säger kategoriskt att det inte behövs något tolkningsbesked från EG-domstolen. Bevisbördan lägger förvaltningsdomstolen på kranföraren. Att han måste redovisa sina egna studieprestationer och yrkespraktik faller sig naturligt. Mera anmärkningsvärt är att domstolen också utgår från att han borde kunna kullkasta de generella påståenden som Arbetarskyddsbyrån gjort om den svenska kranförarexamen.

När domstolen går in på sakfrågan stöder den sig på Arbetarskyddsbyråns besvär, där tonen närmast är sarkastisk. Den svenska kranförarutbildningens innehåll motsvarar inte den nivå som förutsätts i Finland och det verkar vara möjligt att uppnå behörighet ”på en avsevärt bred kompetensskala och i extremfall till och med på märkbart svaga grunder”.

Och, finner domstolen, det verkar som om just det senare hade skett i det aktuella fallet. På så sätt fortsätter domstolen att varva utsagor om det svenska systemet i allmänhet med uttalanden om just den här sökandes personliga kvalifikationer, som beskrivs som högst bristfälliga. Vilket i sig blir ett bevis på det svenska systemets låga standard.

EU & arbetsrätt bad en svensk expert, Lennart Ahnström, som är chef för Arbetsmiljöverkets enhet för maskiner och personlig skyddsutrustning, kommentera rättsfallet. Ahnström tycker inte att domen ger en rättvis bild av det svenska systemet.

–Systemen är olika, men det säger inte att det ena är bättre än det andra.
I Finland är innehållet i kranförarutbildningen och kraven för examination detaljreglerade i författning, och examinationen sköts av staten. I Sverige finns myndighetsregler med ett allmänt formulerat krav på att kranförare skall ha lämpliga förutsättningar för arbetet och vara väl förtrogna med kranens manövrering och skötsel och med gällande föreskrifter och instruktioner. Det närmare innehållet i utbildningen är sedan fastlagt i kollektivavtal mellan de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna i byggbranschen. Utbildningen sköts av privata utbildningsföretag och vid gymnasieskolor och behörighetsbevisen utfärdas av partssammansatta yrkesnämnder.

Som en grund för domen står de finska arbetarskyddsmyndigheternas påstående att det ”i samband med nordiska utredningar” har konstaterats att det svenska systemet inte är på samma nivå som de övriga nordiska ländernas och att ”de svenska representanterna” själva medgett detta. Systemet i Sverige är därför på väg att ändras.

Det påståendet reagerar Lennart Ahnström särskilt mot.
– Vilka utredningar? Vilka svenska representanter? Jag vet inte vilka utredningar och svenska representanter som åsyftas. Det stämmer inte heller att de svenska kranförarutbildningarna generellt skulle underkännas av de övriga nordiska länderna. Vissa av dem godtas exempelvis i Norge, där är de mer pragmatiska.

Och om någon borde veta är det Lennart Ahnström. Han har varit ordförande i en nordisk expertgrupp som haft i uppdrag att diskutera hur man skulle kunna avskaffa olika gränshinder som gäller kranförarnas kompetens mellan de nordiska länderna. Arbetet där gick ibland i stå eftersom man snabbt kom in på just den åländska företagaren – och hans specifika kompetens – inte den svenska kranförarutbildningen som sådan.

Det stämmer att Sverige håller på och utarbetar helt nya föreskrifter för kranar – de gällande är från 1968 – men Lennart Ahnström tror inte det blir några större förändringar på just den här punkten. Och, påpekar han, den finska regleringen håller också på att ses över.

– På något sätt måste vi ju närma oss varandra.

Kerstin Ahlberg


Högsta förvaltningsdomstolens beslut Dnr 2333/03, den 4 november 2004


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör