EU & arbetsrätt 3-4 2004

ILO-kritik mot Sverige och Danmark ledde till svårlöst konflikt

Både Sverige och Danmark kritiserades våren 2003 av ILOs föreningsfrihetskommitté för att ha kränkt den fackliga föreningsfriheten genom att stifta lagar som underminerade gällande kollektivavtal. Regeringarna uppmanades därför att ta upp överläggningar med arbetsmarknadens parter för att finna lösningar som dessa kunde godta. Fortfarande efter ett och ett halvt år tycks dock regeringarna vara oförmögna att åtgärda bristerna.

Kritiken mot Sverige gällde 32 a§ i lagen om anställningsskydd om rätt att kvarstå i anställningen till 67 års ålder (se EU & arbetsrätt nr 1/ 03 sid 1). Bestämmelsen innebar att kollektivavtal som föreskrev avgångsskyldighet vid lägre ålder blev ogiltiga om de inte hade löpt ut vid utgången av år 2002. Dessutom begränsar den området för framtida förhandlingar. Inskränkningar i det förhandlingsbara området i strid mot parternas vilja kan enligt ILO godtas bara under akut nationell kris.

Vid samma tillfälle kritiserades Danmark för ett liknande brott mot föreningsfriheten. Här hade regeringen och Folketinget ingripit mot kollektivavtal som på olika sätt begränsar arbetstagares möjligheter att arbeta deltid. En lagregel infördes som innebär att kollektivavtal inte får begränsa enskildas rätt att träffa avtal om deltidsarbete. Att enskilda kan avtala bort kollektivavtalsbestämmelser står emellertid i strid med föreningsfriheten.

I båda dessa ärenden är det de centrala ILO-konventionerna 98 och 154 om rätten till kollektiv förhandling som kränkts. De svenska och danska regeringarna uppmanades av föreningsfrihetskommittén att ta upp överläggningar med arbetsmarknadens parter för att finna en lösning som är acceptabel för alla parter och står i överensstämmelse med de båda konventionerna.

Frågan är vad som hänt sedan dess. Enligt gängse praxis har ILO inlett korrespondens med respektive regering och begärt information om utvecklingen i ärendet.

Den svenska regeringen har svarat att samråd hållits med parterna och att ett antal kollektivavtal anpassats till lagregeln. Rörande det för Sverige specifika kravet att anta ”appropriate remedial measures” så att redan ingångna avtal kan tillämpas fullt ut till dess att de löpt ut sägs att eftersom riksdagen fattat beslut om frågan kan inte regeringen ändra detta. Dessutom framförs att det rättsligt är svårt att återuppväcka ett kollektivavtal som varit ogiltigt en tid eller är omförhandlat.

Den danska regeringen angav i sitt svar till ILO att den haft ett möte med ordföranden i danska LO. Under mötet framkom att det inte går att nå en ömsesidigt acceptabel förhandlad lösning. Arbetsmarknadsministern har vidare offentligt och till arbetsmarknadens parter uttryckt sin vilja att fortsätta diskussioner med syfte att nå en lösning som säkerställer att arbetsgivare och arbetstagare, som så önskar, har rätt att ingå avtal om deltidsarbete.

Det är tydligt att positionerna är låsta i båda fallen. De danska arbetsmarknadsparterna kan knappast godta en bestämmelse av den art som ministern vill ha. I det svenska fallet är visserligen vissa organisationer villiga att träffa kollektivavtal enligt 32 a § i lagen om anställningsskydd, men frågan är om det är detta som är målet med ILOs kritik.
Regeringarna uppmanades av ILO att försöka finna en lösning acceptabel för alla parter och i överensstämmelse med ILO-konventionerna. Tydligen räcker det inte med att samråd hålls. Tanken tycks vara att lagreglerna skall ersättas med kollektivavtal. Att en regering dikterar kollektivavtalsinnehåll kan knappast heller vara en eftersträvad lösning, då är arbetsmarknadsparternas autonomi i farozonen. Är det då så att regeringarna måste uppvisa flexibilitet och reell förhandlingsvilja?

Oavsett vilket verkar Sveriges och Danmarks regeringar ovilliga och oförmögna att kompromissa. Parlamenten har fattat beslut som regeringarna inte kan ändra. Om regeringarna kan visa att arbetsmarknadsparterna genom avtal vill tillgodose det syfte lagreglerna avser att fylla kanske de kan föreslå parlamenten att fatta nya beslut. Men fortfarande återstår att även parlamenten måste vara öppna för en sådan möjlighet. I Danmark har det sagts att det krävs ett regeringsskifte för att en sådan möjlighet skall uppstå. I Sverige skulle ett sådant scenario troligen inte ändra förutsättningarna.

ILO ifrågasätter inte direkt parlamentets rätt att avgöra vilka behov ett samhälle har. I ett fall som detta utgår ILO dock ifrån att det måste gå att finna en lösning där arbetsmarknadsparterna uppfyller dessa behov genom sina kollektivavtal. En svårlöst konflikt mellan parlamentets makt, arbetsmarknadsparternas autonomi och efterlevnaden av internationella konventioner har uppstått. Hur den skall lösas är oklart. Det är med spänning vi emotser ILOs nästa steg.

Petra Herzfeld Olsson