EU & arbetsrätt 3-4 2004

EUs nya konstitution och den sociala dimensionen:
Största nyheten att rättighetsstadgan blir bindande

Den 29 oktober undertecknade de 25 EU-ländernas stats- och regeringschefer det fördrag om en konstitution för EU som de enades om i juni. Konstitutionens innebörd för den sociala dimensionen kan kort sammanfattas enligt följande:

Den första delen av konstitutionen innehåller under avdelning VI artikel I-48, som har rubriken ”Arbetsmarknadens parter och den självständiga dialogen mellan dem”1.
”Europeiska unionen skall erkänna och främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till skillnaderna i de nationella systemen. Den skall underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet. Det sociala trepartstoppmötet för tillväxt och sysselsättning skall bidra till den dialogen.”

Detta principiella ställningstagande är välkommet och viktigt. Den sista meningen som inte ingick i konventets tidigare förslag skapar en viktig institutionell koppling mellan EUs sysselsättningspolitik och ekonomiska politik å ena sidan och dialogen mellan arbetsmarknadens parter å den andra.

Den andra delen innehåller EUs stadga om grundläggande rättigheter (se artikel här intill).

Den tredje delen av den nya konstitutionen innehåller till största delen de ”sociala bestämmelserna” i den form de fick genom ratificeringen av Nice-fördraget.

En av grunderna för de farhågor med konventets ursprungliga förslag (CONV 850/03, 18 juli 2003) som uttryckts från nordiskt håll har dock numera avlägsnats. Motsvarigheten till de nuvarande artiklarna 137.3 och 139.2 hade i förslaget en utformning som skulle få till effekt att EU-lagstiftning som bygger på avtal på europeisk nivå inte skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter i medlemsländerna (se EU & arbetsrätt 2/2003 och 3/2003 sid 1).

I artikel III-212.2 (jfr artikel 139.2 i nuvarande fördrag) har man nu i stället för den gamla hänvisningen till ”beslut av rådet” som instrument för att implementera avtal mellan de europeiska arbetsmarknadsparterna tagit in en hänvisning till ”europeiska förordningar eller beslut”, vilket är viktigt. Det är dock skäl att notera att dylika avtal till dags dato i praktiken genomförts genom direktiv. Direktiv motsvaras i den nya konstitutionen av begreppet ramlagar och dessa kommer alltså inte ifråga som instrument för genomförandet. Detta innebär å andra sidan att EU-parlamentet inte formellt kommer att kunna påverka innehållet i det instrument som rättsligt realiserar europeiska arbetsmarknadsavtal.

Artikel III-210.4 (jfr. artikel 137.3) har dock numera utformats med beaktande av nyregleringen i III-212.2 och lyder:

”En medlemsstat kan på gemensam begäran av arbetsmarknadens parter överlåta åt dessa att genomföra europeiska ramlagar som har antagits enligt punkterna 2 och 3 eller, i förekommande fall, att genomföra europeiska förordningar eller beslut som antagits i enlighet med artikel III-212.”

Den nödvändiga hänvisningen till europeiska förordningar och beslut saknades i konventets tidigare förslag, vilket alltså indikerade att europeiska partsavtal omöjligen kunde genomföras av parterna på nationell nivå. Detta var orimligt och uppenbarligen inte heller konventets avsikt. Till denna del kan vi alltså konstatera att status quo nu bevaras. Vad sedan indelningen i rättsakter (europeiska lagar och ramlagar) och andra akter (förordningar och beslut) kommer att innebära i praktiken är inte helt lätt att bedöma.

Sammanfattningsvis kan för den sociala dimensionens del noteras att inga större omvälvningar eller överraskningar innefattas i del I och III. Inom detta politikområde står del II ensamt för de principiella nyheterna.

Niklas Bruun