EU & arbetsrätt 3-4 2004

Noggrannare uppföljning av europeiskt avtal om stress

Den 8 oktober undertecknade Europeiska Fackliga Sam-organisationen (EFS) och de europeiska arbetsgivarorganisationerna Unice och CEEP sitt andra ”frivilliga”, eller kanske hellre ”självständiga”, avtal som skall genomföras av organisationerna själva och deras medlemmar. Det första avtalet av detta slag, distansarbetsavtalet, slöts 2002 (se EU & arbetsrätt nr 2/2002). Det nya avtalet handlar om stress i arbetslivet.

Avtalet beskriver vad stress och arbetsrelaterad stress är och hur man kan identifiera problem med arbetsrelaterad stress. Om man upptäcker stressproblem måste åtgärder vidtas, och ansvaret för att bestämma lämpliga åtgärder ligger på arbetsgivaren. Detta skall dock ske i samarbete med arbetstagarna och/eller deras representanter. Parterna understryker att alla arbetsgivare enligt lag är skyldiga att skydda sina anställdas hälsa och säkerhet, vilket också omfattar en skyldighet att skydda dem mot skadlig stress i arbetet. Därefter ger avtalet exempel på metoder för att förebygga och begränsa arbetsrelaterad stress.

Bortsett från påpekandet att åtgärder ”måste” vidtas om man konstaterat att det finns stressproblem, utgörs avtalets materiella innehåll av exempel på hur man kan göra. Bestämmelsen om hur avtalet skall genomföras i medlemsländerna har dock skärpts något jämfört med den i distansarbetsavtalet. Medan det i distansarbetsavtalet står att det ”skall genomföras” (shall be implemented) av medlemmarna av de avtalsslutande organisationerna, säger stressavtalet att det ”förpliktar” (commits) dem att genomföra avtalet. Parterna har också enats om att följa upp hur det går med implementeringen en gång om året, ända tills avtalet skall vara slutligt genomfört i alla medlemsländer. Genomförandet av distansarbetsavtalet följs inte på samma sätt upp fortlöpande. En annan skillnad är att det nya avtalet innehåller en passus som säger att avtalet inte får tas till intäkt för att sänka den allmänna skyddsnivån.

Trots detta var det tre organisationer som röstade nej när EFS styrelse röstade om avtalet, däribland den finska akademikerorganisationen Akava och dess danska motsvarighet AC. Akava menade att de finska arbetsgivarna hade varit alltför dåliga på att genomföra distansarbetsavtalet för att man skulle anta ett nytt med likartade genomförandebestämmelser. AC fruktade att avtalet skulle tas till intäkt för att försämra villkoren i Danmark.

Kerstin Ahlberg