EU & arbetsrätt 3-4 2004

Att hindra illojal låglönekonkurrens ett allmänintresse som berättigar inskränkning i tjänsters fria rörlighet

Syftet att förebygga illojal konkurrens från företag som betalar sina anställda mindre än minimilön kan vara ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som motiverar en inskränkning av den fria rörligheten för tjänster. Det slår EG-domstolen fast i en dom där den för första gången tolkar utstationeringsdirektivet (96/71). Domen är av stort intresse mot bakgrund av debatten om kommissionens förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden.

Enligt tysk lag svarar företag i byggbranschen som borgensmän för underleverantörers skyldighet att betala minimilön och avgifter till vissa partsgemensamma kassor. Målet handlar om en murare som var anställd av ett portugisiskt företag och som utstationerades till Tyskland, där hans arbetsgivare var underleverantör till företaget Wolff & Müller. Muraren väckte talan vid arbetsdomstolen i Berlin och yrkade att hans arbetsgivare och Wolff & Müller skulle förpliktas att solidariskt betala lön som han inte fått ut. Wolff & Müller bestred yrkandet med motiveringen att det solidariska ansvaret inskränker friheten att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 49 i EG-fördraget. Målet gick till Bundesarbeitsgericht som bad EG-domstolen om hjälp med att tolka EG-rätten.

EG-domstolen påminner om att den fria rörligheten kan begränsas av tvingande hänsyn till allmänintresset, förutsatt att begränsningarna är ändamålsenliga och inte går längre än nödvändigt för att uppnå syftet. Skyddet av arbetstagare har redan tidigare erkänts som ett sådant allmänintresse.

Rätten till minimilön är en del av skyddet för arbetstagarna. Det är också de förfaranderegler som gör att rätten till minimilön kan göras gällande, t ex den tyska bestämmelsen om borgensansvar för huvudentreprenören.

Nu hade emellertid Bundesarbeitsgericht påpekat att den tyska lagstiftarens huvudsakliga syfte med lagen var att skydda den nationella arbetsmarknaden snarare än arbetstagarnas löner. EG-domstolen påpekar då att den nationella domstolen skall pröva om bestämmelserna objektivt sett skyddar arbetstagarna, och kontrollera om de medför en verklig fördel för dessa och avsevärt bidrar till arbetstagarnas sociala skydd.

Bundesarbeitsgericht hade framfört tvivel även om detta. Den menade att det är praktiskt svårt för utstationerade arbetstagare att göra sin rätt till minimilön gällande inför tyska domstolar, och även att skyddet förlorar sitt ekonomiska värde om möjligheten att få arbete i Tyskland minskar.

Men här håller EG-domstolen med muraren själv, liksom den tyska, den österrikiska och den franska regeringen om att de tyska bestämmelserna gynnar utstationerade arbetstagare genom att de kan rikta sina krav mot ytterligare en gäldenär, som dessutom ofta är mer solvent än arbetstagarens egen arbetsgivare. Bestämmelsen innebär alltså objektivt sett ett skydd för arbetstagarna, vilket för övrigt bekräftas av att muraren ju faktiskt väckt talan i tysk domstol, skriver EG-domstolen.

Även om det primära syftet med de tyska bestämmelserna inte är att skydda arbetstagarnas lön utan att förebygga illojal konkurrens från företag som betalar mindre än minimilön, kan detta syfte beaktas som ett sådant tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Förutsättningen är att inte detta intresse är skyddat av de regler som tjänsteleverantören är underkastad i den stat där han är etablerad, att bestämmelserna verkligen är ägnade att säkerställa att syftet uppnås och att de inte går längre än nödvändigt för att uppnå detta.

EG-domstolen framhåller till sist också att det inte behöver finnas någon motsättning mellan målet att bevara en lojal konkurrens och målet att skydda arbetstagarna. Skäl 5 i utstationeringsdirektivet visar att båda dessa mål kan eftersträvas samtidigt.

Kerstin Ahlberg

Mål C-60/03 Wolff & Müller GmbH & Co. KG mot José Filipe Pereira Félix, dom den 12 oktober 2004