EU & arbetsrätt 3 2005
Dyrt att inte rätta sig efter EG-domstolen
Frankrike tvingas betala rekordbelopp
Frankrike skall betala ett engångsbelopp på 20 miljoner euro till Europeiska kommissionen för att det inte rättat sig efter en tidigare dom för fördragsbrott. Till det kommer ett löpande vite på nära 58 miljoner euro för varje halvår som fördragsbrottet fortsätter, vilket allt skall betalas in på kontot ”Europeiska gemenskapens egna medel”. Det har EG-domstolen slagit fast i en dom som är av intresse för alla som frågar sig om ett medlemsland ostraffat kan bryta mot EG-rätten hur länge som helst. Även intressanta processrättsliga frågor behandlas.
Att en medlemsstat som inte rättar sig efter en dom för fördragsbrott kan dömas att betala ett standardbelopp eller ett vite framgår av artikel 228 i EG-fördraget. I praktiken har det endast hänt två gånger tidigare (i mål C-278/01 mot Spanien och C-387/97 mot Grekland). I ytterligare tio fall har kommissionen väckt talan om utdömande av vite, men ovanligt många av dessa mål har avskrivits. För närvarande ligger fem mål och väntar på att avgöras (eller avskrivas?) av EG-domstolen, av vilka ytterligare ett rör just Frankrike. Inget av målen har gällt arbetsrättsliga frågor, och det gör inte heller det aktuella.
Det vitesbelopp som Frankrike nu dömts att betala är rekordstort, men så har det också gått hela fjorton år utan att Frankrike rättat sig efter den dom där EG-domstolen slog fast att landet inte levde upp till sina förpliktelser enligt en rad förordningar om tekniska åtgärder för att bevara fiskeresurserna. Fortfarande 2004 hade franska staten otillräcklig kontroll över fisket, och den såg inte heller till att de överträdelser av reglerna som ändå upptäcktes blev beivrade.
En fråga i målet var om domstolen verkligen skulle kunna döma ut både ett engångsbelopp och ett löpande vite, trots att artikel 228 talar om standardbelopp eller vite. Tretton medlemsstater ville att frågan skulle besvaras nekande. Bland dem som tvärtom ansåg att det borde vara möjligt fanns både Danmark och Finland, och det blev alltså även domstolens svar.
Nästa fråga var om domstolen skulle kunna döma ut båda delarna i just detta mål – kommissionen hade nämligen enbart yrkat på vite. Här var motståndet från medlemsstaterna ännu starkare. Den tyska regeringen argumenterade t ex att EG-domstolen ”saknar den politiska legitimitet som krävs för att utöva en sådan befogenhet inom ett område där bedömningar av politiska lämplighetshänsyn har stor betydelse”. Domstolen avvisar dock med förtrytelse tanken att politiska överväganden skulle vara relevanta här.
Mål nr C-304/02, Kommissionen mot Frankrike, dom den 12 juli 2005
