EU & arbetsrätt 4 2005
Norska ”allmenngjøringsloven” påstås strida mot EES-avtalet
Det tog tio år innan den norska lagen om allmängiltigförklaring av kollektivavtal togs i bruk. Men sedan oktober 2004 har Tariffnemnda plötsligt fått mycket att göra, och i regeringskansliet överväger man nu att föreslå en rätt för arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer till insyn i löner och anställningsvillkor i företag som omfattas av ett beslut om allmängiltigförklaring. Samtidigt angrips systemet för allmängiltigförklaring av Næringslivets Hovedorganisasjon med motiveringen att det strider mot EES-avtalet.
Fri rörlighet för tjänster är en av grundpelarna i EUs/EES inre marknad. Fruktan för att utländska arbetstagare skulle jobba i Norge på orimliga villkor och därigenom bidra till att norska arbetstagare konkurreras ut, gjorde att vi fick en egen lag om allmängiltigförklaring av kollektivavtal som trädde i kraft samtidigt som EES-avtalet 1994. Lagen ger Tariffnemnda befogenhet att besluta att ett rikstäckande norskt kollektivavtal helt eller delvis skall gälla för alla arbetstagare som utför arbete av det slag som avtalet omfattar. Sådana beslut kan också få betydelse för arbetstagare som är utstationerade till Norge. Norge har ingen lagstadgad minimilön, men regler om lön skall gälla också för utstationerade arbetstagare om sådana regler följer av allmängiltiga kollektivavtal.
Det tog tio år innan allmängiltighetslagen för första gången togs i bruk – först och främst för att arbetskraftsinvandringen inte fick en sådan omfattning som väntat. Med EES-utvidgningen österut har detta ändrats och användningen av utländsk arbetskraft har ökat kraftigt. Det gäller särskilt tillhandahållande av tjänster med utsända arbetstagare på tillfälligt uppdrag i Norge, speciellt i byggnads- och anläggningsarbete. Tariffnemnda har hastigt fått mycket att göra och har hittills fattat tre beslut om allmängiltigförklaring.
Det första i oktober 2004 gällde kollektivavtal för några petroleumanläggningar på land. Därefter beslöt nämnden den 29 juni 2005 att allmängiltigförklara avtal för byggbranschen i Oslo-regionen. Det senaste beslutet kom den 24 november 2005 och gällde byggarbetsplatser i Hordalands fylke. Det är kollektivavtalens minimilöner som är utgångspunkten i alla beslut, men en rad tilllägg ger högre lön än minimilön.
I förarbetena till allmängiltighetslagen analyserades dess förhållande till EG-rätten. Man slog fast att varje land har rätt att utvidga sin egen lagstiftning och egna kollektivavtal om löner och anställningsvillkor till att omfatta allt avlönat arbete som utförs i landet, förutsatt att reglerna inte formellt eller i praktiken är diskriminerande.
Arbeids- og sosialdepartementet har nu utvärderat lagen och har bland annat analyserat de EG-rättsliga frågorna närmare. Man slår fast att lagen håller sig inom EES-rättens ramar. I utvärderingsrapporten ber man också om synpunkter på ett förslag om att ge berörda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer rätt till insyn i löne- och anställningsvillkor i företag som omfattas av ett beslut om allmängiltigförklaring. Departementet understryker att det inte slutligen har tagit ställning till om någon proposition skall läggas fram i Stortinget.
Arbetstagarorganisationerna förespråkar en sådan rätt till insyn, medan arbetsgivarna är emot.
Mot den bakgrunden bad Næringslivets Hovedorganisasjon professorn i juridik Olav Kolstad och juris doktorn Erling Hjelmeng göra en närmare analys av de EES-rättsliga aspekterna på rätten till insyn. Kolstad och Hjelmeng lade den 17 november fram en rapport om vissa EES-rättsliga aspekter på allmängiltighetslagen. Deras viktigaste slutsats är att det norska allmängiltigförklaringsinstitutet innebär ett otilllåtet hinder för den fria rörligheten för tjänster. Dels för att lagen inte anger närmare villkor för att ett kollektivavtal skall kunna allmängiltigförklaras, dels på grund av Tariffnemndas befogenhet att besluta om allmängiltigförklaring för delar av en bransch.
En eventuell rätt till insyn skulle bli en börda för de berörda företagen och blir därför föremål för en proportionalitetsbedömning. Kolstad och Hjelmeng drar slutsatsen att en insynsrätt skulle vara oproportionerlig. De hänvisar bland annat till att en rätt till insyn som riktar sig mot sådana upplysningar som myndigheterna kan skaffa sig genom den ordning för samarbete mellan medlemsstaternas förvaltningar som utstationeringsdirektivet förutsätter skulle vara oproportionerlig. Vidare skulle en rätt till insyn innebära en viss risk för att konkurrenskänslig information spreds och den skulle också kunna strida mot EUs direktiv om skydd för personuppgifter.
Det sista ordet om förhållandet mellan allmängiltigförklaringsinstitutet och EES-rätten är inte sagt. Departementets förslag och slutsatser väntas i början av 2006.
