EU & arbetsrätt 1 2006
TJÄNSTEDIREKTIVET:
Undantag för arbetsrätten inget fribrev
Ursprungslandsprincipen är utrensad, arbetsrätten ska inte påverkas och en rad verksamheter undantas helt från tilllämpningen av direktivet. Det är innebörden av det reviderade förslag till direktiv om tjänster på den inre marknaden som Europeiska kommissionen lade fram den 4 april. Förslaget ligger mycket nära den resolution som Europaparlamentet röstade igenom i februari. Att arbetsrätten undantas innebär dock inte att den inte kommer att kunna ifrågasättas med hänvisning till den fördragsfästa fria rörligheten.
Kommissionen föreslår i likhet med parlamentet att en mängd tjänster helt och hållet undantas från direktivet, bl.a. tjänster i allmänhetens intresse (som den obligatoriska skolan och rättsväsendet), tjänster som tillhandahålls av bemanningsföretag och hälso- och sjukvård.
Den kanske mest långtgående ändringen är att den s.k. ursprungslandsprincipen rensats ut. Den innebar som bekant att reglerna i tjänsteföretagets hemland skulle gälla när företaget tillfälligt utförde tjänster i ett annat EU-land. Den har nu ersatts av en regel om frihet att tillhandahålla tjänster (artikel 16). Istället för att ange vilket lands lag som ska tillämpas talar den om vilka principer som gäller när en medlemsstat ställer krav på utländska företag.
I korthet innebär regeln att medlemsstaterna ska respektera rätten att tillhandahålla tjänster och garantera företag från andra stater fritt tillträde och frihet att utöva tillfällig tjänsteverksamhet. De krav som värdlandet kan ställa på tjänsteutövarna måste följa tre principer. För det första får de inte vara diskriminerande. Både direkt och indirekt diskriminerande krav är otillåtna. För det andra måste de kunna motiveras av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa eller skyddet för miljön. Slutligen ska kravet vara proportionerligt. Härutöver listas ett antal krav som är förbjudna, av vilka flera känns igen från det ursprungliga direktivförslaget (se EU & arbetsrätt nr 1/2004 sid 5). Förbudet mot att kräva att tjänsteföretaget ska ha en representant i värdlandet har dock fallit bort, vilket har en särskild betydelse för det svenska kollektivavtalssystemet som förutsätter att det finns en reell förhandlingspart i Sverige.
Vid ett första påseende påminner de kriterier som ställs upp om det test som EG-domstolen utvecklat för att avgöra om en begränsning av den fria rörligheten för tjänster enligt EG-fördragets regler är motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset. Direktivförslagets test är dock striktare. Enligt EG-domstolens praxis kan t.ex. ett indirekt diskriminerande krav legitimeras på vissa villkor, och de hänsyn som kan rättfärdiga en inskränkning i den fria rörligheten är också fler. Genom det nya förslaget uppstår två parallella test, och vilket som blir tillämpligt beror på om ett krav rör något av de områden som omfattas av tjänstedirektivet eller inte. Om inte, blir EG-domstolens praxis tillämplig.
Enligt den inledande artikeln om direktivets syfte påverkar det inte alls arbetsrätten, närmare bestämt lag- eller avtalsregler om anställnings- och arbetsvillkor, inklusive arbetsmiljö och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare ”som medlemsstaterna tillämpar i enlighet med gemenskapsrätten”. Det påverkar inte heller utövandet av grundläggande rättigheter som rätten att förhandla, att träffa och genomföra kollektivavtal och att vidta stridsåtgärder.
Undantaget för arbetsrätten återkommer i andra delar av direktivet. Bl.a. sägs att friheten att tillhandahålla tjänster inte hindrar värdlandet från att tillämpa sina regler för anställningsvillkor inklusive regler i kollektivavtal. Det finns också ett specifikt undantag från artikel 16 för frågor som omfattas av utstationeringsdirektivet. Möjligen har man önskat säkerställa att arbetsrätten verkligen är undantagen, men överlappningen skapar osäkerhet; är verkligen det inledande undantaget ovillkorligt?
Nytt i förslaget är en uttrycklig bestämmelse om att andra, mer specifika EG-rättsliga regler (bl.a. utstationeringsdirektivet) har företräde om tjänstedirektivet skulle stå i konflikt med dessa. Direktivet ska inte heller påverka den internationella privaträtten, vilket betyder att Romkonventionens lagvalsregler för det individuella anställningsavtalet får företräde.
Samtidigt som kommissionen lade fram sitt ändrade förslag till tjänstedirektiv kom den även med ett meddelande med ”vägledning” för utstationering av arbetstagare. I detta tolkar kommissionen EG-domstolens praxis om utstationering vid gränsöverskridande tjänstehandel och drar slutsatser om rättsläget. Med tanke på att denna praxis rör enskilda medlemsstaters specifika system tycks slutsatserna väl långtgående och generella.
Kommissionen finner bl.a. att det inte är tillåtet att kräva att ett tjänsteföretag har en fast representant i värdlandet. Däremot kan en person utses bland de utstationerade arbetstagarna, t.ex. en förman, som en länk till företaget. Därmed skulle möjligheterna att kräva att det finns en reell förhandlingspart i värdlandet begränsas, trots att ett sådant krav alltså inte är förbjudet enligt det reviderade förslaget till tjänstedirektiv.
Även om meddelandet endast återger kommissionens tolkning av EG-fördraget, illustrerar det tydligt att ett arbetsrättsundantag i tjänstedirektivet inte innebär att arbetsrätten blir fredad från ifrågasättande med hänvisning till reglerna om fri rörlighet.
Kommissionen meddelar bl.a. att den inom kort kommer att skicka ut ett frågeformulär till medlemsstaterna om hur gemenskapsrätten följs. Därefter kommer den att ”vidta de åtgärder som krävs”.
KOM(2006) 160 Ändrat förslag till
direktiv om tjänster på den inre
marknaden
KOM(2006) 159 Vägledning för
utstationering av arbetstagare i
samband med tillhandahållande av
tjänster
