EU & arbetsrätt 2 2006
Presumtion att artister är anställda av arrangören hindrar den fria rörligheten för tjänster
Frankrike får inte utgå från att utländska artister som tillfälligt framträder i landet är anställda, om de är etablerade som egenföretagare i hemlandet. Även om syftet är att tillförsäkra artisterna ett socialt skydd och att motverka dolt arbete innebär det ett oproportionerligt hinder för den fria rörligheten för tjänster. Det konstaterade EG-domstolen när den nyligen dömde Frankrike för fördragsbrott.
Enligt en regel i Code du Travail ska varje avtal genom vilket en fysisk eller juridisk person mot ersättning försäkrar sig om en underhållningsartists medverkan i sin produktion anses vara ett anställningsavtal, om artisten inte utövar verksamheten under villkor som förutsätter att han eller hon är inskriven i handelsregistret. Denna presumtion för att artisten är anställd består, oavsett hur han eller hon betalas och hur hög ersättningen är, och oavsett hur parterna betecknar sitt avtal. Så länge som artisten medverkar personligen i föreställningen hävs presumtionen inte heller av att parterna visar att artisten bevarar sin konstnärliga frihet att uttrycka sig, att artisten äger hela eller delar av det använda materialet eller att han eller hon i sin tur anställer en eller flera personer.
Regeln gäller lika för inhemska och utländska artister och Frankrike får gärna använda den på sina egna artister, men när den tilllämpas på personer som är etablerade som egenföretagare i andra medlemsländer blir den ett hinder för den fria rörligheten för tjänster, ansåg kommissionen och väckte talan för fördragsbrott.
Frankrike försvarade sig med att det är enkelt för artisten att kullkasta anställningspresumtionen. Och den är i vart fall motiverad av hänsyn till allmänintresset att åstadkomma ett socialt skydd för artister och att bekämpa dolt arbete.
EG-domstolen tyckte annorlunda. Anställningspresumtionen innebär bl.a. att artisterna omfattas av den franska socialförsäkringen och systemet för betald semester. För att inte arrangörerna ska tvingas betala avgifter till dessa system måste artisterna bevisa att de är egenföretagare. På så sätt avskräcker regeln dels artisterna från att tillhandahålla tjänster i Frankrike, dels dem som arrangerar olika föreställningar i landet från att anlita dem, resonerar domstolen. Därmed hindrar regeln friheten att tillhandahålla tjänster.
Den fria rörligheten kan emellertid begränsas genom bestämmelser som är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, förutsatt att inte gemenskapen har antagit några regler som syftar till att harmonisera medlemsstaternas lagar för att skydda dessa intressen. Ytterligare en förutsättning är att begränsningen inte går utöver vad som behövs för att syftet ska nås.
När det gäller det sociala skyddet är det förvisso inte uteslutet att egenföretagare likaväl som anställda kan behöva ett sådant, fortsätter domstolen. Det sociala skyddet för tjänsteleverantörer kan alltså i princip vara ett sådant tvingande allmänintresse som kan motivera en begränsning av den fria rörligheten. I detta fall är det, enligt domstolen, ändå inte så. Socialförsäkringens tilllämpning på tjänsteleverantörer är nämligen föremål för samordning inom EU. Enligt förordningen 1408/71 ska personer som normalt är egenföretagare i en medlemsstat fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den staten även när de tillfälligt arbetar i ett annat land. Då kan inte Frankrike föreskriva att de i stället ska omfattas av den franska socialförsäkringen.
Rätten till betald semester för egenföretagare är däremot inte harmoniserad eller samordnad inom EU; arbetstidsdirektivet omfattar ju enbart arbetstagare. I princip har Frankrike alltså rätt att föreskriva ett sådant skydd. Å andra sidan, resonerar domstolen, är rätten till betald semester svår att förena med verksamhet som egenföretagare. Rätten till semester betald av arbetsgivaren är en av de mest karakteristiska förmånerna för anställda, medan verksamheten som egenföretagare kännetecknas just av avsaknaden av en sådan rätt.
När det gäller syftet att bekämpa dolt arbete kan inte enbart det faktum att artister normalt anställs oregelbundet och för korta perioder av olika arrangörer ge grund för en allmän misstanke om dolt arbete, särskilt inte om artisten är en erkänd och etablerad tjänsteleverantör i sitt ursprungsland. Det skulle vara tillräckligt för att bekämpa dolt arbete att man inrättar ett system för efterhandskontroll tillsammans med avskräckande sanktioner, ansåg domstolen.
Mål nr C- 255/04 Kommissionen mot Frankrike, dom den 15 juni 2006
