EU & arbetsrätt 1 2007


 

EUROPADOMSTOLEN OCH GRANSKNINGSARVODENA:
Domen har verkan för framtiden
– men knappast retroaktivt

Europadomstolens domar har normalt inte retroaktiv verkan för privaträttsliga förhållanden. Europakonventionen om mänskliga rättigheter kan inte heller åberopas direkt mellan privata rättssubjekt i svenska domstolar. Därför har domstolens dom om granskningsarvodena i Byggnadsarbetareförbundets kollektivavtal med stor säkerhet mindre långtgående följder än vad som har hävdats i debatten.

Domen innebär att staten Sverige (inte Svenska Byggnadsarbetareförbundet) har brutit mot artikel 1 om skyddet för egendom i tilläggsprotokoll 1 till Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna (EKMR). Brottet består i att staten har tillåtit Byggnadsarbetareförbundet att, i ett kollektivavtal med Sveriges Byggindustrier, ta ut en avgift från oorganiserade arbetstagare som inte är ”transparent”. Avgiften skall täcka fackets faktiska kostnader för arbetet med att granska att arbetarna får rätt lön enligt kollektivavtalet. Men arbetstagarna har inte kunnat identifiera exakt vad de har betalat för. Genom att tillåta arbetsmarknadens parter att sluta ett sådant avtal, och inte kräva bättre insyn för arbetstagare som tvingas betala till en fackförening de inte vill bli medlemmar i, har staten inte respekterat klagandens äganderätt. Domstolen underkänner inte granskningsavgiften som sådan, endast den bristande transparensen i systemet.

Vissa har argumenterat att Byggnadsarbetareförbundet, och/eller Sveriges Byggindustrier och/eller staten, måste betala tillbaka till alla oorganiserade arbetstagare de granskningsavgifter som har betalts, åtminstone de fordringar som inte är preskriberade. De motiverar det med att EKMR är svensk lag (SFS 1994:1219, inkorporationslagen) och att Europadomstolens domar utgör en svensk rättskälla. Om det nu är konstaterat att en viss arbetstagare inte behöver betala en granskningsavgift bör detta gälla alla.

En utgångspunkt för detta resonemang är att en domstol endast tolkar lagen. Och om domstolen nu anser att något strider mot lagen, då har det ”alltid” stridit mot lagen. Detta är dock inte oproblematiskt, när det gäller Europarätten. Om man ser på EG-rätten har EG-domstolen en stark position och gör egentligen mer än att bara tolka lagen. Den har därför ibland gjort undantag från principen att en dom kan åberopas retroaktivt av andra än klaganden.

Europadomstolen för mänskliga rättigheter går mycket längre. Dess domar har i regel ingen retroaktiv verkan när de har starka implikationer för privaträttsliga förhållanden. Domstolen motiverar detta främst med rättssäkerhetsskäl.

EKMR är ett levande instrument. De krav den ställer på stater ändras, och bör ändras, med tid, och efter samhällets skiftande behov. Mänskliga rättigheter måste få växa. Europadomstolen klargör vad konventionen nu kräver. Domarna konkretiserar konventionens ganska vaga ordalydelse. Till skillnad från EG-domstolen har Europadomstolen ingen sekundär lagstiftning (förordningar, direktiv, beslut) att tolka, utan endast konventionen. Den har inte heller behövt utveckla samma skepsis som EG-domstolen mot svarande staters argument för att ursäkta sin bristande implementering av EG-rätten. Men även EG-domstolen kräver, för skadeståndstalan, att brottet mot en EG-regel måste vara tydligt. Kraven i EKMR är sällan klara och tydliga förrän Europadomstolen har talat (och inte heller alltid efter att den har talat). Det är således i allmänhet orimligt att en dom ges retroaktiv verkan, om den kan påverka andra privata rättssubjekt negativt.

De svenska domstolarna är därför inte förpliktade enligt konventionen att ge skadestånd eller beordra återbetalning av löner till oorganiserade arbetstagare som kräver skadestånd för flera års löneavdrag. Kan, och bör, de ändå ha en annan uppfattning än Europadomstolen i retroaktivetsfrågan? Det finns fall där svenska domstolar gett en dom från Europadomstolen en viss retroaktiv verkan, men de handlade om förvaltningsrättliga förhållanden, inte privaträttsliga. Man kan visserligen ur folkrättsligt perspektiv argumentera för att även en tvist mellan oorganiserade arbetstagare och Svenska Byggnadsarbetareförbundet i själva verket är en tvist mellan dessa arbetstagare och det allmänna. Men för att lyckas med en sådan talan skulle det bli nödvändigt att stämma staten för att den inte lagstiftat för att implementera en EKMR-förpliktelse som knappast kan sägas ha varit klar och tydlig. Jag tvivlar på att en sådan talan skulle bli framgångsrik.

Det är alltså långt ifrån säkert att andra oorganiserade arbetstagare än de klagande i målet Evaldsson mfl har ”rätt” att få tillbaka granskningsavgiften. Ett undantag kan tänkas för mål (om det finns några) som har stämts inför svensk domstol innan Europadomstolens dom kom, men som ännu inte har avgjorts.

Det är dock klart att svenska statens underlåtelse att göra något allmänt åt Byggnadsarbetareförbundets granskningsavgift är konventionsstridig fr.o.m. den 13 februari 2007. Staten måste alltså se till att liknande kränkningar inte sker i framtiden. Om det finns granskningsavgifter även i andra avtal kan domen ha implikationer också för dessa.

Men vad skall staten göra åt saken? Riksdagen vill antagligen ogärna ingripa i ett område som traditionellt har betraktats som arbetsmarknadsparternas. Men staten består också av en dömande makt. Genom inkorporationslagen har domstolarna fått Riksdagens uppdrag att se till att konventionen efterlevs. Förarbetena till lagen uppmuntrar dem dock inte att tolka konventionen så att den gäller mellan privata rättssubjekt. Konventionen gäller mellan privata rättssubjekt och det allmänna. Däremot kan och bör de svenska domstolarna vägra att tillämpa kollektivavtalet på den här punkten när Europadomstolen nu har klargjort att staten bryter mot konventionen om den inte ingriper. Det gäller för alla mål som avgörs efter 13 februari 2007, alltså även mål som har påbörjats tidigare, och som rör denna fråga.

En komplikation är att det är rimligt att en summa som täcker fackets faktiska granskningskostnader dras av även fortsättningsvis. I en sådan situation kan domstolen jämka avgiften enligt 36§ i avtalslagen. Om inte facket går med på att justera granskningsavgiften kan Sveriges Byggindustrier själv från avgiften dra av en summa som verkar rimlig och som vanligt vid tvist om ett belopp betala in den till ett konto i avvaktan på dom. Resten bör betalas som lön till de oorganiserade arbetstagarna.

Domen har därför nästan säkert inte så långtgående följder som några påstår.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör