EU & arbetsrätt 1 2007
Kommissionen i Viking Line-målet:
EG-domstolen inte rätt instans pröva stridstågärder
Kommissionen tvivlar på att EG-domstolen är rätt instans för att bedöma om en facklig stridsåtgärd kan rättfärdigas eller inte. Den föredrar att detta regleras av nationell rätt. Det sade Knut Simonsson från Europeiska kommissionens rättstjänst när EG-domstolen höll muntlig förhandling i målet mellan Viking Line och Finlands Sjömansunion (FSU)/Internationella Transportarbetarefederationen (ITF) den 10 januari.
De stridsåtgärder som FSU varslade om skulle ha varit tillåtna enligt finsk rätt. Viking Line menar att de ändå skall förbjudas med stöd av EG-fördragets artikel 43 om etableringsrätt och förordning 4055/86 om friheten att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet. En avgörande fråga blir då om dessa regler överhuvudtaget kan åberopas av ett privat rättssubjekt, som Viking Line, mot ett annat privat rättssubjekt, som FSU, dvs. om de har så kallad horisontell direkt effekt.
Det har de inte, hävdar FSU och ITF. Att de skulle få stöd på den här punkten av en så betydelsefull aktör som kommissionen stod klart redan i våras när de skriftliga inlagorna kom in till EG-domstolen (se EU&arbetsrätt nr 1/2006 sid 3). Där argumenterade kommissionen utifrån domstolens tidigare praxis mot att reglerna har horisontell direkt effekt. Visserligen följer det av domarna i målen Bosman och Wouters att artikel 43 inte enbart omfattar offentliga myndigheters åtgärder utan även andra typer av reglering genom t ex yrkessammanslutningar som utövar sin rättsliga autonomi för att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete. Men FSU och ITF kan inte anses vara sådana organ, och varken varslet om stridsåtgärder eller det cirkulär där ITF uppmanade sina medlemsorganisationer att vara solidariska med FSUs aktion är någon reglering, resonerar kommissionen.
Vid den muntliga förhandlingen kom kommissionens ombud Knut Simonsson med ytterligare argument utöver de rent rättsliga. Bakom kommissionens uppfattning låg även, sade han, politiska överväganden.
Kommissionen erkänner att rätten att vidta stridsåtgärder är en del av gemenskapsrätten och att i varje fall själva kärnan (the very essence) i den rätten skyddas av gemenskapsrätten. Däremot har kommissionen svårt att se att rätten att vidta stridsåtgärder inte alls skulle beröras av artiklarna om fri rörlighet, som FSU och ITF hävdar. Vissa begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärder kan vara motiverade av hänsyn till den fria rörligheten. Men vad skulle bli följden om de regler som Viking Line åberopar hade horisontell direkt effekt? Jo, EG-domstolen skulle kunna få bedöma varenda stridsåtgärd.
– Och vi tvivlar på att EG-domstolen är rätt instans för detta. Vi föredrar att detta regleras av nationell rätt, sade Simonsson.
Nästa fråga är då vem som skall göra den här avvägningen mellan rätten att vidta stridsåtgärder och den fria rörligheten. En sådan bedömning är lätt att göra för en stat, men man kan inte begära att en fackförening eller något annat privat subjekt skall kunna göra det, sade Simonsson. Det ligger i sakens natur att dessa handlar i eget intresse.
Som kommissionen ser det är den verkligt relevanta frågan följaktligen om Finland i sin nationella rätt har gjort den rätta avvägningen mellan de här intressena, men den frågan är ju inte uppe i målet.
Det svenska Laval-målet var uppe till muntlig förhandling dagen före Viking Line-målet. Om EG-domstolen håller med om att artikel 43 och förordning 4055/86 inte har horisontell direkt effekt torde detta få betydelse även i Laval-målet, även om svenska AD inte har ställt någon fråga om detta (se EU&arbetsrätt 3/2005 sid 3).
