EU & arbetsrätt 1 2007
Apropå en AD-dom: Gamla principer gäller inte sedan Romkonventionen blev svensk lag
Den svenska arbetsrättens internationella privaträtt har förändrats väsentligt sedan Romkonventionen blev svensk lag 1998. Detta uppmärksammades inte när Arbetsdomstolen avgjorde målet om det bekvämlighetsflaggade fartyget Rickmers Tianjin. Hade man gjort det hade målet sannolikt fått en annan utgång.
Fartyget, som seglade under Bahamas flagga, anlände 2001 Luleå hamn för lossning och lastning. Sedan arbetet blockerats av Svenska Transportarbetareförbundet och ITF, tecknades ett kollektivavtal för arbetet ombord. Avtalet innehöll bl.a. en lagvalsklausul, enligt vilken svensk rätt skulle tillämpas på avtalet. Arbetsgivarsidan väckte talan vid AD och yrkade att domstolen skulle fastställa att avtalet var ogiltigt, i första hand på grund av att förbundet inte haft behörighet att ingå avtalet.
AD fann i domen 2007 nr 2 att bahamansk rätt skulle tillämpas på frågan om kollektivavtalets giltighet och att avtalet var ogiltigt.
Målet innehåller flera rättsfrågor. Här skall endast frågan om vilket lands lag som skall tillämpas på frågan om kollektivavtalets och lagvalsklausulens giltighet behandlas. Skall giltigheten bedömas enligt det lands lag som utpekas av lagvalsklausulen (dvs. svensk rätt) eller det lands lag som skulle ha tillämpats om inget avtal om lagval träffats (det objektiva lagvalet)?
Domstolen tar sin utgångspunkt i domen AD 1992 nr 10. I den ansåg domstolen att man i tvister om ett kollektivavtals giltighet skall bortse från en lagvalsklausul som finns i avtalet, om arbetsgivaren ansett sig tvingad att underteckna det därför att han utsatts för stridsåtgärder. Skälet torde ha varit en önskan att motverka missbruk av avtalsfriheten ifråga om lagval. På motsvarande vis ansåg AD i den nu aktuella domen att frågan om avtalets giltighet (inklusive lagvalsklausulen) skulle prövas enligt det s.k. objektiva lagvalet och att bahamansk rätt därvid var tilllämplig.
AD utgick alltså från den bedömning som gjordes 1992. Sedan dess har emellertid Romkonventionen antagits som svensk lag (SFS 1998:167). Konventionen anses tilllämplig på kollektivavtal av svensk typ. Dess utgångspunkt är att parterna kan träffa avtal om vilket lands lag som skall tillämpas på ett visst avtal (artikel 3.1). Frågan om en sådan lagvalsklausul är giltig skall bedömas enligt samma lands lag som är tillämplig på avtalet i övrigt. Vilket lands lag det är, avgörs av artiklarna 8, 9 och 11. Enligt artikel 8.1 är utgångspunkten att giltigheten av såväl lagvalsklausulen som övriga delar avtalet skall prövas enligt det lands lag skulle ha tillämpats om lagvalsklausulen varit giltig.
Konventionens utgångspunkt är alltså den motsatta mot den som tilllämpades i AD 1992 nr 10. Den ger en rad möjligheter att förbigå ett avtalat lagval, men ingen av dessa är sannolikt aktuell här. Med tillämpning av Romkonventionen ligger det därför närmast till hands att bedöma kollektivavtalets giltighet enligt svensk rätt. Om så hade skett, hade målet troligen fått en annan utgång.
Frågan är då varför domstolen inte tillämpade Romkonventionen. En förklaring kan vara att domstolen ansett sig förhindrad att tillämpa konventionen, då ingen av parterna argumenterade med utgångspunkt i denna. Arbetsgivarsidan hävdade att flaggans lag – dvs. bahamansk rätt – skulle tillämpas på frågan om lagvalsklausulens giltighet. Arbetstagarsidan menade, såvitt man kan se av domen, att bahamansk rätt tillät parterna att träffa ett avtal med en lagvalsklausul. Möjligen kan domstolen ha uppfattat detta som om parterna var ense om att lagvalsklausulens giltighet skulle prövas enligt bahamansk rätt, och ansett sig bunden av detta. Uttalanden i domen ger visst stöd för att domstolen sett saken så. Emellertid prövar domstolen om svensk eller bahamansk rätt skall tillämpas (enligt den princip som etablerades i AD 1992 nr 10), vilket strängt taget inte var nödvändigt om domstolen uppfattat det så att parterna var ense om tillämplig lag.
Den processrättsliga utgångspunkten torde vara att om parterna verkligen var ense om vilket lands lag som skulle tillämpas, så hade domstolen varit bunden av detta. Det följer om inte annat av att parterna även under processen kan träffa överenskommelse om detta. Är parterna däremot oense, skall domstolen använda de lagvalsregler som gäller i svensk rätt, oavsett om parterna argumenterat utifrån dessa eller inte. Något ”åberopande” eller någon bevisning om innehållet i svenska rättsregler behövs inte. I AD 2007 nr 2 tycks dock domstolen styras av parternas argumentation även beträffande vilken rättsregel som skulle tillämpas. Detta kan förvisso kritiseras från processrättliga utgångspunkter. Om AD ansett sig bunden av parternas argumentation saknar rättsfallet helt prejudikatsvärde för frågan om giltigheten skall bedömas enligt det lands lag som utpekas av lagvalsklausulen (artikel 3.4 Romkonventionen) eller det objektiva lagvalet (AD 1992 nr 10). En annan tolkning av rättsfallet skulle innebära att domstolen utan närmare motivering underlåtit att tillämpa en gällande svensk rättsregel.
Genom antagandet av Romkonventionen och Brysselkonventionen om domstols behörighet som svensk lag samt Bryssel I-förordningens ikraftträdande har den svenska arbetsrättens internationella privatoch processrätt väsentligen förändrats. De principer som uttrycks i äldre rättspraxis och förarbeten kan endast tillämpas med stor försiktighet. Fallet illustrerar att systematiken och begreppsbildningen i de EUrättsliga rättsakterna inte fullt ut har internaliserats bland svenska arbetsrättsjurister. Här har AD, parterna och rättsvetenskapen ett gemensamt ansvar för att höja kvalitén och därmed förutsebarheten i rättstillämpningen.
