EU & arbetsrätt 3 2007
Fördragsreformen
Politisk enighet men rättsligt kaos?
Vid EU:s politiska toppmöte i juni lyckades medlemsstaternas stats- och regeringschefer bryta det politiska dödläge som uppstod då den nya, preliminärt godkända, konstitutionen förkastades efter folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike.
Man enades nu om ett mandat för en mellanstatlig konferens som i stället för en konstitution ska anta ett "reformfördrag", som vidareutvecklar de gällande fördragen.
Reformfördragets innehåll
Mandatet är så pass exakt utformat att den mellanstatliga
konferensen i praktiken endast får förverkliga toppmötets beslut juridiskttekniskt. Det förklarar varför man räknar med att
slutföra konferensen redan under oktober i år
För arbets- och socialrättens del innebär mandatet inga omvälvande förändringar. Nice-fördragets bestämmelser om EU:s behörighet på detta politikområde och för sysselsättningspolitiken bevaras intakta.
I stället för den högtidliga del I i förslaget till konstitution nöjer man sig nu med att ta in några nya bestämmelser i början av fördraget. Här kan noteras att artikel I 48 i konstitutionen, som slog fast att unionen erkänner och främjar den sociala dialogen och arbetsmarknadsparternas autonomi, helt och hållit fallit bort, och att den nu föreslagna artikel 8b endast talar om att medborgare och representativa organisationer ska erbjudas möjlighet till opinionsyttringar, samt att EU:s institutioner ska föra en kontinuerlig dialog med representativa organisationer och det civila samhället.
Den största förändringen är att EU:s stadga om grundläggande rättigheter, som ju i sin helhet ingick i del II i förslaget till konstitution, nu i stället ges rättslig status genom en hänvisning i artikel 6. Där sägs att Unionen erkänner de rättigheter, friheter och principer som fastställs i stadgan från år 2000 - anpassad år 2007 - och att stadgan ska ha samma rättsverkan som fördragen (men alltså uppenbarligen inte högre dignitet som grundläggande rättigheter).
Stadgan har betydande relevans för arbetsrätten eftersom den stadfäster ett flertal arbetsrättsliga grundläggande rättigheter och friheter, som rätten att ta till gränsöverskridande stridsåtgärder, rätt till anställningstrygghet mm.
Skrivningarna om stadgan är inte kristallklara. Att den ska antas på nytt 2007 antyder att man avser att ändra i den stadga som tidigare antagits såväl år 2000 som 2004. Vidare kan man fråga vad det innebär att den har samma rättsverkan som fördragen, eftersom dessa, som ska bestå som EU-fördraget och Fördraget om unionens funktionssätt (tidigare fördraget om Europeiska gemenskapen), de facto delvis kommer att ha olika rättsverkningar.
Det brittiska förbehållet
Det mest anmärkningsvärda beträffande stadgan är att den brittiska regeringen (som 2004 godkände stadgan som en integrerad del
av konstitutionsförslaget) nu inte mera kan acceptera att den görs rättsligt bindande.
Den brittiska regeringen har därför gjort ett förbehåll, som stadfästs i ett särskilt protokoll, vilket ska fogas till det nya fördraget. Ytterligare två medlemsländer har förbehållit sig rätten att ansluta sig till protokollet. Protokollet är ett aktstycke som överträffar det mesta i rättslig säregenhet som skådats inom EU.
I ingressen till protokollet konstateras att stadgan ska tolkas strikt i enlighet med dess bestämmelser och den nya artikel 6, och att också brittiska domstolar bör tillämpa stadgan i enlighet härmed. Dessutom konstateras att stadgan bekräftar de rättigheter, friheter och principer som redan nu existerar i Europeiska unionen och att den inte skapar några nya rättigheter eller principer.
Därefter sägs att stadgan inte gör det möjligt för brittiska domstolar att underkänna brittisk lag som stridande mot stadgan och att den inte skapar några rättigheter som kan förverkligas i en brittisk domstol (om inte samma rättigheter har införts genom brittisk lag). Ytterligare slås fast att då en bestämmelse i stadgan refererar till nationell lag eller praxis så ska detta avse brittisk lag eller praxis.
Det rättsligt märkliga i protokollet är varför Förenade kungariket måste göra ett förbehåll till ett instrument som uttryckligen endast bekräftar redan existerande rättigheter och principer. Vidare torde det stå klart att protokollet varken begränsar EG- domstolens behörighet att tolka stadgan och protokollet i fall som gäller Förenade kungariket eller brittiska domstolars möjlighet att begära förhandsbesked från EG-domstolen om stadgans rätta tolkning.
Sammanfattningsvis kan protokollet ge upphov till många intrikata rättsliga frågor. Redan tanken att man inom EU kan göra förbehåll rörande denna typ av grundläggande rättigheter med horisontell verkan på många rättsområden är svårsmält. Alternativet är naturligtvis att se protokollet som en politiskt nödvändig (övergångs)lösning som kan hanteras på ett rimligt sätt av berörda domstolar. Stadgans praktiska betydelse torde nämligen inte minst ligga i att den kan erbjuda möjligheter att kontrollera EU- institutionernas verksamhet och att den blir tolkningsunderlag i rättsfall som primärt gäller andra rättsfrågor.
