EU & arbetsrätt 3 2007
EUs ombudsman kritiserar kommissionen
Klagomål om arbetstider har legat i sex år
Kommissionen kan inte bara strunta i ett klagomål från en medborgare med hänvisning till att arbetstidsdirektivet kan komma att ändras någon gång i framtiden. Det skriver EUs ombudsman P. Nikiforos Diamandouros i en skarp rapport, där han ber om Europaparlamentets stöd för att förmå kommissionen att fatta beslut.
Redan i november 2001 lämnade en läkare in ett klagomål hos kommissionen över hur reglerna om jourtid tillämpades på sjukhus i Tyskland. Han stödde sig på domen i målet Simap (C-303/98), där EG-domstolen året innan hade slagit fast att all jourtid på arbetsplatsen är arbetstid i arbetstidsdirektivets mening, oavsett om arbetstagaren faktiskt arbetar eller vilar. Genom domen hade det plötsligt blivit uppenbart att få nationella arbetstidsregleringar, om ens någon, var fullt förenliga med direktivet.
I december 2003 klagade läkaren hos EUs ombudsman över att kommissionen inte hade behandlat hans klagomål. Ombudsmannen inledde en undersökning och konstaterade att det hade dröjt nästan 15 månader innan kommissionen ens hade börjat behandla klagomålet genom att skicka en begäran om information från den tyska regeringen. Redan det innebar, enligt ombudsmannen, ett missförhållande (instance of maladministration). Han antog emellertid att kommissionen nu skulle fortsätta den formella behandlingen av klagomålet.
Men det dröjde ett år till innan läkaren hörde av kommissionen. Han fick då veta att den hade lagt fram ett förslag till ändrat arbetstidsdirektiv, och att den skulle undersöka hans klagomål "i ljuset av" detta förslag.
När inget hade hänt ytterligare ett år senare, skrev läkaren och begärde att kommissionen skulle inleda ett fördragsbrottsförfarande mot Tyskland. Svaret blev att kommissionen inte hade något att tillägga till sitt föregående brev. Då klagade läkaren än en gång hos EUs ombudsman.
Enligt artikel 211 i EG-fördraget ska kommissionen övervaka tillämpningen av fördraget och av de bestämmelser som antagits med stöd av detta. Kommissionen tycks mena att detta inte gäller när ett direktiv är föremål för en lagstiftningsprocess som kan innebära att det ändras i framtiden, konstaterar Diamandouros.
Kommissionen försvarar sig med att den har ett utrymme för skönsmässig bedömning av om den ska väcka talan om fördragsbrott i EG-domstolen. Men det kan inte innebära att den kan skjuta upp behandlingen av ett klagomål hur länge som helst, skriver Diamandouros. Han påpekar att det första klagomålet hade registrerats hos kommissionen mer än två år innan den lade fram sitt förslag till ändrat arbetstidsdirektiv 2004, och inget tyder på att kommissionen vidtagit några som helst åtgärder för att utreda klagomålet vidare sedan dess.
Ombudsmannen hänvisar till kommissionens eget meddelande om hur klagomål ska hanteras (KOM(2002) 141). Ett sådant klagomål ska leda till ett av två möjliga beslut. Kommissionen kan antingen besluta att skicka en formell underrättelse till medlemsstaten i fråga, dvs. att ta det första steget i ett fördragsbrottsförfarande, eller avskriva ärendet utan åtgärd. Och i normalfallet ska detta, fortfarande enligt kommissionens eget meddelande, inte ta mer än ett år. I det aktuella fallet har den inte gjort vare sig det ena eller det andra på nära sex år, konstaterar Diamandouros, som nu alltså hoppas på att den särskilda rapporten till Europaparlamentet ska få fart på kommissionen.
Och arbetstidsdirektivet, hur går det med det? Som EU & arbetsrätt rapporterade i nr 3/2006 sid 5 bröt förhandlingarna än en gång samman i november förra året. Efter regeringsskiftena i Frankrike och Storbritannien tycks det nu som om en kompromiss är på gång. Ordförandeskapet hoppas på att ministerrådet ska kunna nå en politisk överenskommelse vid sitt möte den 5 december.
