EU & arbetsrätt 4 2007
Finska sjukskötares massuppsägningar föranledde undantagslag
Lönerna för sjukskötare var en av valfrågorna under det finska riksdagsvalet våren 2007 och sjukskötarnas fackförening TEHY ansåg att de segrande borgerliga partierna hade lovat dem en rejäl höjning av lönerna.
Under avtalsrörelsen som följde valde fackföreningen en militant taktik. Sjukskötare inom den kommunala hälso- och sjukvården sade upp sig genom att underteckna gemensamma uppsägningslistor. De skulle därför inte vara skyldiga att utföra skyddsarbete om det blev konflikt, som de skulle ha varit under en reguljär strejk. Parterna lyckades inte heller nå en förhandlingslösning om att trygga nödvändig vård för att garantera patienternas liv och hälsa under den tid som stridsåtgärden kunde pågå.
I detta läge valde regeringen att föreslå en speciallag, Lag om säkerställande av patientsäkerheten vid arbetskonflikt inom hälso- och sjukvården (1027/2007). Lagen gav regeringen exceptionella befogenheter att vid vite kommendera "tidigare anställda" att ta upp arbete och utföra i lagen närmare definierat nödvändigt vårdarbete.
Finlands riksdag såg lagen som nödvändig för att trygga liv och säkerhet under konflikten och ansåg att en inskränkning i den grundlagsskyddade konflikträtten var möjlig av denna orsak. Det som särskilt gav upphov till diskussion var dock att arbetsskyldigheten utsträcktes till att gälla vårdutbildade pensionärer och personer som var anställda av tredje part. På denna punkt menade flera experter att lagen inte höll sig inom de gränser som ILO:s konvention nr. 29 om tvångsarbete ställer upp.
Lagen hann godkännas av riksdagen och promulgeras av presidenten innan man nådde en löneuppgörelse. Uppgörelsen kom innan massuppsägningarna skulle träda i kraft och lagen behövde därför aldrig tillämpas. Den står dock kvar i författningssamlingen som en påminnelse för arbetsmarknadens parter om betydelsen av att komma överens om skyddsarbete och rimliga gränser för stridsåtgärder.
