EU & arbetsrätt 4 2007
Välskriven avhandling om arbetstidsdirektivet
Jytte Kaltoft Bendixen: Europeisering af arbejdstiden Et casestudie af samspillet mellem Arbejdstidsdirektivet og arbejdsmarkedssystemene i fem EUmedlemslande, Akademisk avhandling, Jurist- og Økonomforbundets forlag 2007, 282 sid, ISBN 978-87-5741553- 7.
Avhandlingen behandlar det svåra arbetstidsdirektivet och implementeringen av detsamma i Frankrike, Tyskland, Förenade kungariket, Danmark och Finland. Syftet är dock inte att ge vägledning i hur de olika artiklarna ska tolkas eller hur arbetstiden definieras/beräknas. Författaren fokuserar istället på hur arbetstidsdirektivet behandlas i olika arbetsmarknadstraditioner och hur direktivet i sin tur påverkar relationerna mellan arbetsmarknadens kollektiva aktörer.
Författaren utgår från forskningen kring industrial relations och vill bl.a. undersöka om Dunlops idé om en utveckling mot konvergens i olika traditioner och kulturer stämmer. Efter en fyllig och aktuell genomgång av denna forsknings teoretiska ansatser, tar hon upp ett viktigt element i den arbetsrättsliga diskussionen i det att hon undersöker arbetstidsdirektivets reflexiva drag och hur detta hanteras i de olika länderna.
Den reflexiva rätten bygger på en föreställning om självreglerande subsystem i samhället, t.ex.i arbetslivet eller på arbetsplatsen, och är inriktad på att sammanföra representanter för motstående intressen i olika beslutsarenor. Genom kommunikation mellan dessa olika intressen antas de kunna komma fram till en lösning av det aktuella problemet.
Flera av EU:s arbetsrättsliga initiativ från 1990-talet innehåller reflexiva element, och i synnerhet gäller detta arbetstidsdirektivet. Exempel är bl.a. artikel 4, där kollektivavtal förutsätts vara en lämpligare regleringsform än lagstiftning. Också art 17, med sina många möjligheter att göra undantag genom kollektivavtal, är ett exempel på en reflexiv lagstiftning.
Studien visar att medlemsstaterna valt olika sätt att implementera arbetstidsdirektivet, med vissa likheter mellan de undersökta nordiska länderna. Direktivet har dock haft störst inverkan på Danmark och Förenade kungariket, som båda tidigare saknade lagreglering av arbetstiderna. Författaren behandlar slutligen frågan om en konvergerande eller divergerande utveckling i medlemsstaterna. Slutsatsen är att det finns ett gemensamt ökat bruk av reflexiva inslag i rätten, och att de materiella reglerna också uppvisar en utveckling mot konvergens. Men de olika sätten att genomföra arbetstidsdirektivet visar på bestående olikhter mellan de nationella strategierna beroende på olika traditioner. Avhandlingen är välskriven och intressant och rekommenderas för läsning till alla som är intresserade att följa utvecklingen på arbetsmarknadens och arbetsrättens område. Den ger att bra underlag för framtida observationer och diskussioner.
