EU & arbetsrätt 1 2008
DOMEN I MÅLET RÜFFERT:
EG-domstolen på kollisionskurs
med ILO:s konvention 94
Den tyska delstaten Niedersachsen får inte kräva att företag som tilldelas offentliga kontrakt betalar sina anställda lön enligt kollektivavtalet på orten. Det har EG-domstolen nu slagit fast i domen i målet Rüffert, där domstolen befäster den ståndpunkt som den intog i det svenska Laval-målet. Indirekt underkänner den därmed också den princip som ILO:s konvention nr 94 om arbetsklausuler i kontrakt där offentlig myndighet är part bygger på.
Enligt den tyska lagen måste företag som lämnar in anbud på offentliga bygguppdrag över ett visst värde förbinda sig att betala sina anställda minst den lön som gäller enligt kollektivavtalet för orten. De måste också se till att deras underleverantörer gör detsamma. Målet rör ett företag som anlitat en polsk underentreprenör, vars anställda fick mindre än hälften av den kollektivavtalsenliga lönen (se EU & arbetsrätt nr 3/2006 sid 1). När kontraktsbrottet upptäcktes hävde delstaten entreprenadavtalet. I den rättstvist som följde bad den tyska domstolen EG-domstolen om ett förhandsavgörande, som nu alltså har lett till att delstatens lagstiftning har förklarats oförenlig med EU:s regler om fri rörlighet.
Till saken hör att det aktuella kollektivavtalet inte är allmängiltigförklarat och att lönerna på orten ligger högre än minimilönen enligt den tyska utstationeringslagen. På så sätt liknar omständigheterna dem i Laval-målet. Men till skillnad från Laval-målet, som ju rör en fackförenings möjligheter att ta till stridsåtgärder, handlar detta om vad en stat får göra genom lagstiftning. Det är dessutom en lag som inte särskilt rör utstationeringssituationer utan gäller lika för inhemska och utländska företag. Därmed var det inte givet att EG-domstolen skulle spinna vidare på tråden från Laval, eller ens lägga utstationeringsdirektivet till grund för sitt avgörande.
Men det var vad den gjorde. Genom de två domarna har den nu slagit fast att varken en stat eller en fackförening kan kräva att företag från andra EU/EES-länder ger sina anställda något mer när det gäller "den hårda kärnan" av anställningsvillkor som räknas upp i direktivets artikel 3.1 a-g än de minimivillkor som anges i landets lag, allmängiltiga kollektivavtal/skiljedomar eller sådana kollektivavtal som jämställs med allmängiltiga avtal enligt artikel 3.8 andra stycket. Domstolen säger också att ett land som Tyskland, som har ett system med allmängiltiga kollektivavtal, är hänvisad till detta och inget annat. Likafullt fortsätter den med att förklara varför kollektivavtalet för byggsektorn i Niedersachsen ändå inte skulle kunna vara ett sådant kollektivavtal som åsyftas i artikel 3.8 andra stycket.
Denna tolkning bekräftas när man läser direktivet mot bakgrund av EG-fördragets artikel 49 om fri rörlighet för tjänster, menar domstolen. Genom att företag från länder med lägre löner är skyldiga att tillämpa byggavtalet åläggs de ytterligare en ekonomisk börda som kan medföra att deras tjänster "förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva" i värdstaten. Därmed är det ett hinder mot den fria rörligheten, och det kan inte, enligt domstolen, vara motiverat av målet att skydda arbetstagarna. Det finns nämligen inget som säger att det skydd som kollektivavtalet innebär behövs bara när en arbetstagare arbetar inom ramen för en offentlig upphandling, men inte inom ramen för en privat upphandling. Av samma skäl anser domstolen inte att detta hinder för den fria rörligheten är motiverat av målet att skydda fackföreningarnas självständiga organisering av arbetslivet.
Domen står i bjärt motsats till ILO:s konvention nr 94 som säger att stater som ratificerat konventionen ska se till att deras offentliga kontrakt innehåller klausuler som tillförsäkrar arbetstagarna anställningsvillkor enligt kollektivavtalet på platsen där arbetet utförs. Elva EU/EES-stater har ratificerat konventionen, de allra flesta redan på 1950-talet, och tillämpar den alltså sedan länge. Bland de stater som var medlemmar då utstationeringsdirektivet antogs var de till och med i majoritet. Det gör det svårt att tro att den tolkning som EG-domstolen nu gjort var avsedd då det begav sig. Till de stater som ratificerat konventionen hör Danmark, Finland och Norge. Alla tre yttrade sig i Rüffert-målet till stöd för den tyska lagstiftningen, bl.a. med hänvisning till konventionen. EG-domstolen bemöter dem inte med ett ord. Kanhända beror det på att just Tyskland inte har ratificerat konventionen och kanhända är det därför fortfarande en öppen fråga hur domstolen skulle bedöma motsvarande situation i ett av de länder som har ratificerat den.
Ett av ämnena för ILO:s arbetskonferens i sommar blir just konventionen nr 94, och i en rapport till konferensen föreslår ett antal experter att den ska skärpas. Stoff för debatt lär inte saknas.
