EU & arbetsrätt 3 2008
EG-domstolen kräver bevisning när medlemsstater åberopar ordre public
För att en medlemsstat ska kunna åberopa utstationeringsdirektivets regel om ordre public för att inskränka den fria rörligheten för tjänster måste det finnas ett verkligt och tillräckligt allvarlig hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse. Medlemsstaten måste då också kunna lägga fram fakta som visar att den inskränkande åtgärden är lämplig för sitt syfte och att den inte går längre än nödvändigt. Det slår EG-domstolen fast i en dom där den på punkt efter punkt underkänner de krav som Luxemburg ställer på utländska företag.
Enligt artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet (96/71) ska medlemsstaterna se till att utländska företag garanterar sina utstationerade arbetstagare värdstatens arbets- och anställningsvillkor på sju områden som räknas upp i artikeln. Enligt artikel 3.10 får medlemsstaterna dessutom kräva att de utländska företagen följer regler på andra områden än de som hör till denna s.k. hårda kärna, "om bestämmelserna rör ordre public".
Luxemburg har krävt att utländska företag ska följa samma regler som de inhemska på betydligt . er områden än den hårda kärnan, och lagen innehåller en lista på 14 punkter med arbets- och anställningsvillkor som alla sägs utgöra "tvingande regler som rör grunderna för den nationella rättsordningen", dvs. ordre public. Europeiska kommissionen menade att detta gick för långt och väckte talan om fördragsbrott.
Bl.a. krävde Luxemburg att utländska företag skulle följa landets regler om skriftliga anställningsbevis och reglerna om deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar. EG-domstolen underkände bådadera. De intressen som dessa regler ska ta tillvara skyddas redan i de stater där de utländska företagen är etablerade, eftersom dessa har genomfört EU:s direktiv om anställningsbevis (91/533), deltidsarbete (97/81) och visstidsarbete (1999/70).
Kommissionen vände sig också mot den regel som innebär att lönerna automatiskt ska justeras efter levnadsomkostnadernas utveckling. Den hade inget emot att minimilönerna är indexerade, bara mot att även lön utöver minimilönen ska räknas upp - utstationeringsdirektivet talar ju bara om minimilön. Luxemburgs regering svarade att syftet med regeln är att säkerställa arbetsfreden i landet genom att den skyddar arbetstagarna mot inflationens effekter.
Utan att EG-domstolen säger det uttryckligen, godtar den uppenbarligen ett sådant syfte som ett tänkbart motiv för att inskränka friheten att tillhandahålla tjänster. Likafullt dömer den ut den aktuella regeln, då Luxemburg inte lyckats bevisa att indexeringen av lönerna är en lämplig och nödvändig åtgärd för att uppnå syftet.
Domstolen skriver: Även om det i huvudsak står medlemsstaterna fritt att bestämma vad hänsynen till ordre public kräver för landet i fråga, kan de inte ensidigt bestämma vad det innebär. Särskilt när det används för att motivera inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster måste undantaget för ordre public tolkas restriktivt och det kan åberopas endast då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse. De skäl som en medlemsstat kan åberopa för ett sådant undantag ska åtföljas av en bedömning av lämpligheten och proportionaliteten av den inskränkande åtgärden och närmare uppgifter till stöd för dess argument. Luxemburg borde därför ha lagt fram fakta som hade gjort det möjligt för domstolen att bedöma om och i så fall i vilken mån indexeringen av lönerna kan antas bidra till att säkra arbetsfreden. Men någon sådan bevisning hade regeringen, enligt EG-domstolen, inte lagt fram.
Inte heller kravet att utländska företag ska följa alla Luxemburgs regler om kollektivavtal fann nåd inför EG-domstolen. Varken bestämmelser som anger ramarna för hur kollektivavtal ska ingås och verkställas eller bestämmelserna i kollektivavtalen kan utan närmare precisering anses ingå i begreppet ordre public, menar EG-domstolen.
Till sist menade kommissionen också att Luxemburg hindrar den fria rörligheten i strid med fördragets artikel 49 genom att kräva att utländska företag ska förse yrkesinspektionen med en rad uppgifter innan arbetet påbörjas, och att de ska förvara handlingar som myndigheterna behöver för sin tillsyn hos ett ombud som bor i Luxemburg, och det även efter att arbetet avslutats. Även här höll domstolen med kommissionen. Uppgiftsskyldigheten är så oklart och tvetydigt uttryckt att företagen inte kan utläsa vilka skyldigheter de har, samtidigt som de riskerar långtgående sanktioner om de gör fel. Luxemburg kan inte heller kräva att handlingar ska förvaras i landet efter att arbetet är slutfört. Även kravet att den som förvarar dem ska vara bosatt i landet underkändes.
