EU & arbetsrätt 4 2008


 

Domstolen höll inte med generaladvokaten Amica fick tillämpa annat kollektivavtal

Den som förvärvar ett företag är inte skyldig att garantera samma arbetsvillkor som hos den tidigare arbetsgivaren om det kollektivavtal som gällde hos den senare löper ut samtidigt med övergången. Det konstaterar EG- domstolen i målet mellan Mirja Juuri och Fazer Amica OY, och anlägger därmed ett helt annat perspektiv än generaladvokaten (se EU & arbetsrätt nr3/2008 sid 2).Några resonemang om att detta skulle kunna vara en form av kringgående av reglerna i direktivet om företagsöverlåtelser (2001/23) förs över huvud taget inte i domen. Likafullt kommer domstolen fram till att det är arbetsgivaren som är ansvarig för att anställningen upphör på grund av att villkoren försämras väsentligt, även om han har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet. 

 Överlåtelsedirektivet syftar till att arbetstagarna ska kunna vara anställda hos den nye arbetsgivaren på samma villkor som tidigare. Förvärvaren av en verksamhet är därför bunden av villkoren i löpande kollektivavtal på samma sätt som överlåtaren, till dess att avtalet löpt ut, eller ett nytt börjat gälla. Om anställningen upphör för att övergången väsentligt försämrat arbetsvillkoren för arbetstagaren är arbetsgivaren ansvarig för detta.

Mirja Juuri arbetade i en personalmatsal där kollektivavtalet för metallindustrin tillämpades. Samma dag som kollektivavtalet upphörde att gälla övertogs verksamheten av Fazer Amica, som tillämpade

kollektivavtalet för hotell- och restaurangbranschen. Följden blev att Juuris månadslön sänktes med cirka 300 euro och att hon fick börja flytta mellan olika arbetsplatser. Juuri krävde att Metalls avtal skulle fortsätta tillämpas och när detta inte skedde hävde hon sitt anställningsavtal. Hon höll Amica ansvarigt för att anställningen avslutats då hennes arbetsvillkor väsentligen hade försämrats på grund av övergången, och krävde skadestånd av företaget.

Finlands Högsta domstol konstaterade att Juuris tolkning av lagen innebär att en arbetsgivare kan bli skadeståndsskyldig även om han agerat korrekt enligt både lag och kollektivavtal, och vände sig till EG-domstolen för att få besked om hur överlåtelsedirektivet ska tolkas. Om Juuris tolkning är riktig ville den också veta ifall arbetstagaren har rätt till skadestånd som när en anställning avslutas utan saklig grund, eller om hon bara har rätt till uppsägningslön och liknande.

EG-domstolen betonar att det visserligen är arbetsgivaren som är ansvarig för att anställningen upphör oavsett vilken part som formellt sett ligger bakom den, men direktivet säger inget om de rättsliga eller ekonomiska följderna av detta. Syftet är nämligen inte att skyddsnivån ska vara den samma i hela EU, utan endast att arbetstagare ska ha samma skydd gentemot förvärvaren som gentemot överlåtaren enligt landets egna rättsregler.

En arbetstagare i en situation som Juuris måste därför inte ges samma rätt till ersättning som om hon sagts upp utan grund. Det gäller oavsett om förvärvaren brutit mot direktivet eller ej. Däremot måste den nationella domstolen tillerkänna henne åtminstone de förmåner som arbetstagaren har rätt till enligt nationella bestämmelser om uppsägning från arbetsgivarens sida, som lön och andra förmåner under uppsägningstiden.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör