EU & arbetsrätt 1 2009
Höga beviskrav på medlemsstaterna när särbehandling på grund av ålder ska rättfärdigas
Det ställs höga krav på den bevisning som en medlemsstat måste lägga fram för att motivera att en viss typ av särbehandling på grund av ålder är berättigad. Det skriver EG-domstolen i en dom som innebär en skärpning jämfört med tidigare praxis.
Talan har väckts av Age Concern England, en organisation som har till syfte att främja äldre människors välbefinnande. Organisationen yrkar att en engelsk domstol ska förklara delar av den förordning som genomför förbudet mot åldersdiskriminering i Förenade kungariket för rättsstridiga, då de inte införlivar
det allmänna likabehandlingsdirektivet (2000/78) på ett korrekt sätt. Den nationella domstolen ställde därför ett antal frågor till EG-domstolen.
En av frågorna gällde den regel i förordningen enligt vilken särbehandling på grund av ålder inte utgör diskriminering om det kan visas att den är ett proportionellt medel för att uppnå ett berättigat mål. Age Concern hävdade att en sådan regel inte är förenlig med artikel 6.1 i direktivet, utan att denna kräver att den nationella lagstiftaren inför en särskild förteckning över vilka former av särbehandling som är tillåtna.
Här svarade EG-domstolen att artikel 6.1 inte hindrar en nationell åtgärd som inte konkret räknar upp de ändamål som kan rättfärdiga att man avviker från förbudet mot diskriminering på grund av ålder. Men artikel 6.1 [till skillnad från artikel 4 som domstolen inte uttalar sig om] tillåter att man frångår denna princip enbart genom åtgärder som är motiverade av berättigade social-politiska mål som rör exempelvis sysselsättning, arbetsmarknad och yrkesutbildning. Och det är den nationella domstolens sak att pröva om den lagstiftning som målet gäller uppfyller ett sådant berättigat mål och om den lagstiftande eller reglerande myndigheten ? med hänsyn till det vida utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har på socialpolitikens område ? med fog kunde anse att de medel som valts var lämpliga och nödvändiga för att nå målet.
Detta är varken överraskande eller nytt. Direktivet är bindande enbart med hänsyn till sitt syfte och överlåter åt medlemsstaternas bedömning hur målet ska nås.
I sitt svar på den sista frågan kommer EG-domstolen däremot med en nyhet. Här hade Age Concern hävdat att det ställs särskilt höga krav för att ett undantag från förbudet mot direkt åldersdiskriminering enligt artikel 6.1 ska kunna rättfärdigas, eftersom den talar om att särbehandlingen måste kunna motiveras "på ett objektivt och rimligt sätt", medan artikel 2.2 om indirekt diskriminering bara talar om att åtgärden måste kunna motiveras "objektivt". Den engelska domstolen frågade därför om det finns det någon avgörande praktisk skillnad mellan prövningen enligt artikel 2.2 och prövningen enligt artikel 6.1.
På detta svarade domstolen att medlemsstaterna enligt artikel 6.1 får föreskriva vissa former av särbehandling på grund av ålder, om den kan motiveras på ett objektivt och rimligt sätt av ett berättigat mål, och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga. Det är då medlemsstaten som har bevisbördan för att det mål som åberopas är berättigat, och beviskraven är högt ställda. Att uttrycket "på ett rimligt sätt" inte förekommer i artikel 2.2 har dock inte någon särskild innebörd.
Påpekandet att direktivet ålägger medlemsstaterna bevisbördan för att målet är berättigat och att det ställs höga krav på denna bevisning är det viktigaste nya i Age Concern-målet, och innebär enligt min uppfattning en ordentlig skärpning från tidigare praxis, särskilt Palacios de la Villa-målet där domstolen konstaterade att medlemsstaterna har ett vitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det är också värt att märka att generaladvokaten i Age Concern-målet menade att möjligheterna att rättfärdiga särbehandling på grund av ålder går vidare än vad som gäller för de andra typer av diskriminering som förbjuds i direktivet. Domstolen upprepade inte denna nedprioritering av förbudet mot åldersdiskriminering jämfört med andra diskrimineringsförbud, utan skärpte tvärtom regeln med sitt påpekande om bevisbörda och bevisstyrka.
