EU & arbetsrätt 1 2010
Åldersgräns inom brandkåren verkligt yrkeskrav
Skydd för hälsan kan motivera åldersgräns för tandläkare
Inom brandväsendet kan fysisk
kapacitet vara ett verkligt
och avgörande yrkeskrav som
motiverar en övre åldersgräns för
nyanställning. Även en regel som
innebär att tandläkare över en viss
ålder inte får fortsätta att praktisera
inom ramen för socialförsäkringssystemet
kan vara motiverad, om
målet är att skydda patienternas
hälsa. Det är slutsatserna av två
färska domar där EU-domstolen
tolkar två av de allmänna undantagen
i direktivet om likabehandling i
arbetslivet (2000/78).
Artikel 1 i direktivet förbjuder
enligt huvudregeln diskriminering
(forskelsbehandling) på grund av religion
eller övertygelse, funktionshinder,
ålder och sexuell läggning.
När det gäller ålder fi nns dock en
speciell begränsning i direktivets
artikel 6 som stadgar att olika
behandling på grund av ålder inte
utgör diskriminering om den kan
motiveras av ett berättigat mål som
rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad
eller yrkesutbildning,
och sätten för att genomföra detta
syfte är lämpliga (hensigtsmæssige)
och nödvändiga. De många frågor
som efter hand har ställts till EUdomstolen
om åldersdiskriminering
handlar nästan alla på ett eller annat
sätt om att få klarhet i vad artikel
6 innebär. Det gällde också som
utgångspunkt de nyligen avgjorda
målen Wolf och Petersen.
Wolfmålet rörde en övre gräns på
30 år för nyanställning inom brandväsendet
i den tyska delstaten Hessen.
Den tyska domstolen ställde en
rad frågor till EU-domstolen om
vilket handlingsutrymme (råderum)
den nationella lagstiftaren har att
bestämma att särbehandling på
grund av ålder inte utgör diskriminering.
Den tyska domstolen
såg detta enbart som en fråga om
tolkningen av artikel 6.
Men EU-domstolen menade
att det när det rör brandväsendet
är mer relevant att undersöka om
direktivets artikel 4.1 kan innebära
att särbehandlingen inte över
huvud taget faller inom diskrimineringsförbudets
tillämpningsområdet.
Den artikeln stadgar att särbehandling
på grund av någon av de
egenskaper som direktivet omfattar
inte innebär diskriminering, om
egenskapen utgör ett verkligt och
avgörande yrkeskrav på grund av
verksamhetens natur eller det sammanhang
där den utförs, och syftet
med särbehandlingen är legitimt
och kravet proportionerligt.
Den tyska regeringen hade
anfört att bara de yngsta arbetstagarna
kunde utföra uppgifter som
gäller brandsläckning och räddningsarbete.
Anställda som är äldre
än 45 - 50 år utför andra uppgifter.
Detta tog EU-domstolen fasta på
och menade att det för att säkra
brandväsendets funktion kan anses
nödvändigt att de som har de aktuella
tjänsterna huvudsakligen är i
stånd att utföra de fysiskt krävande
uppgifterna, och att de därför är
yngre än 45 eller 50 år. EU-domstolen
svarade därför att direktivets
artikel 4.1 inte hindrar lagstiftning
som slår fast en åldersgräns på 30 år
för anställning på brandväsendets
tekniska tjänster på mellannivå.
Därmed uttalade sig domstolen
inte om tolkningen av artikel 6.1.
Petersenmålet gällde en tysk
tandläkare som klagat på att hennes
tillstånd att bedriva tandvård inom
den allmänna sjukförsäkringens
ram gick ut när hon fyllde 68 år. Åldersgränsen
hade levt kvar från tiden
innan likabehandlingsdirektivet
antogs, och hur den skulle motiveras
i förhållande till direktivets krav
på att särbehandlingen måste ha ett
berättigat mål var inte helt klart.
Den tyska domstolen nämnde fl era
tänkbara syften; för det första att
skydda patienternas hälsa då tandläkarnas
prestationsförmåga antas
sjunka efter en viss ålder, för det
andra fördelningen av arbetstillfällen
mellan generationerna och för
det tredje den ekonomiska balansen
i sjukvårdssystemet. Domstolens
frågor utgick från målet att skydda
patienternas hälsa, även om detta
inte var lagstiftarens syfte när lagen
antogs. Det ursprungliga målet var
främst att kunna styra kostnaderna
för hälso- och sjukvård, och enligt
den tyska regeringen var detta
också huvudskälet till att åldersgränsen
levde kvar.
Domstolen frågade alltså om
åldersgränsen var förenlig med
artikel 6, men EU-domstolen
prövade den också i förhållande till
direktivets artikel 2.5. Enligt denna
påverkar direktivet inte åtgärder
som är nödvändiga för att skydda
hälsan. Och målet att skydda folkhälsan
omfattar inte bara åtgärder
som syftar till att upprätthålla en
god läkar- och sjukhusvård utan
också åtgärder som ska hindra att
den ekonomiska balansen i trygghetssystemet
rubbas, framhöll EUdomstolen.
En medlemsstat kan
därför inom ramen för artikel 2.5
slå fast en åldersgräns för utövandet
av ett medicinskt yrke, oavsett
om detta görs med hänvisning till
tandläkarnas kompetens eller för
att bevara den ekonomiska balansen
i hälso- och sjukvårdssystemet.
Inte desto mindre underkänner
EU-domstolen den tyska ordningen
om den motiveras med hänvisning
till tandläkarnas avtagande
kompetens. Åldersgränsen gällde
nämligen inte alla tandläkare, utan
enbart dem som var anslutna till
sjukförsäkringen. Om syftet är
att skydda patienternas hälsa mot
tandläkarnas sjunkande prestationsförmåga
är ordningen därmed
inkonsekvent och inte nödvändig
för att skydda hälsan i den mening
som avses i artikel 2.5, menar EUdomstolen.
Om målet i stället är att fördela
arbetstillfällen mellan generationerna
kan åldersgränsen vara
motiverad enligt artikel 6, förutsatt
att den är lämplig och nödvändig
med hänsyn till situationen på den
aktuella arbetsmarknaden.
För att kunna avgöra tvisten
måste den tyska domstolen alltså
slå fast vilket mål som lagstiftaren
eftersträvar med att behålla åldersgränsen.
