EU & arbetsrätt 1 2010
Särregel för unga var olämplig även om syftet var legitimt
Den tyska lagregel som innebär
att anställningstid före
25 års ålder inte räknas med
när arbetstagare kvalifi cerar sig för
uppsägningstid strider mot förbudet
mot åldersdiskriminering. Det
har nu EU-domstolen slagit fast.
Enligt en tysk regel beror
uppsägningstidens längd på hur
länge arbetstagaren varit anställd.
Anställningstid före 25 års ålder
räknas dock inte med. Målet rör
Seda Kücükdeveci, som hade varit
anställd i tio år när hon sades upp.
Uppsägningstiden beräknades dock
bara på tre års anställning.
Landesarbeitsgericht Düsseldorfs
fråga till EU-domstolen var
först om den tyska bestämmelsen
strider mot gemenskapens primärrätt
eller mot direktivet om en
allmän ram för likabehandling i
arbetslivet (2000/78).
Svaret är att ett fall som det aktuella
"ska besvaras mot bakgrund av
den allmänna unionsrättsliga principen
om förbud mot diskriminering
på grund av ålder, såsom (min
kurs.) den har kommit till uttryck
i direktiv 2000/78". I bakgrunden
fi nns de tidigare domarna
Mangold
C-144/04 och
Bartsch C-427/06,
men här hänvisas också till artikel
6.1 i EU-fördraget och artikel 21.1
i unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna.
Enligt artikel 6 i direktivet kan
särbehandling på grund av ålder
emellertid i vissa fall vara befogad
om den är motiverad av ett berättigat
mål som rör exempelvis
sysselsättning, arbetsmarknad eller
yrkesutbildning. Frågan var om
den tyska regeln kunde omfattas av
detta undantag.
Regeln motiveras med att arbetsgivaren
har ett verksamhetsmässigt
intresse av personalfl exibilitet,
samtidigt som man rimligen kan
förvänta sig större yrkesmässig och
personlig rörlighet och fl exibilitet
av yngre arbetstagare än av äldre.
Dessa mål är av den art som avses
i artikel 6, konstaterar domstolen.
Frågan var emellertid om regeln
också var lämplig och nödvändig
för att förverkliga målen, vilket
krävs om den ska vara förenlig med
EU-rätten.
Medlemsstaterna förfogar över
ett stort utrymme för eget skön
i valet av åtgärder enligt artikel
6. Den aktuella tyska regeln är
emellertid inte lämplig, fortsätter
domstolen, eftersom den omfattar
alla som tillträtt sin anställning före
25 års ålder, oavsett hur gamla de
är när de sägs upp. Regeln strider
också mot grundsyftet med systemet,
som är att göra skyddet för
arbetstagarna starkare ju längre
de varit anställda. Vidare drabbar
lagstiftningen unga arbetstagare i
olika omfattning beroende på bl.a.
utbildningsväg. Slutsatsen blir att
unionsrätten och direktiv 2000/78
utgör hinder för en sådan lagstiftning
som den tyska.
Domen är knappast förvånande.
Den följer upp linjen från bl.a.
målet Hütter C-88/08, som gällde
en österrikisk regel om att anställningstid
före 18 års ålder inte skulle
beaktas vid lönesättning (se
EU &
arbetsrätt nr 3-4/2009 sid 14).
Bägge domarna är intressanta,
framförallt genom att domstolen
ingående prövar de uppgivna målen
i relation till direktivets bestämmelser.
Denna tillämpning bekräftas
av domarna i målen
Wolf C-229/08
och Petersen C-341/08 (se
sid 5 i
detta nr av EU & arbetsrätt).
Den sista frågan gällde hur en
nationell domstol ska förhålla sig
till en inhemsk lagregel som klart
strider mot unionsrätten. Enligt
tysk rätt måste författningsdomstolen
först förklara att en gällande bestämmelse
strider mot författningen
innan en nationell domstol får
låta bli att tillämpa den. Den tyska
domstolen frågade därför om den,
"i syfte att säkerställa de enskildas
skydd för berättigade förväntningar"
på nationell lagstiftning,
först måste begära ett förhandsavgörande
från EU-domstolen för att
denna ska fastställa att lagstiftningen
strider mot unionsrätten.
Vi står här inför en allmän
rättsprincip i unionsrätten, och
enligt EU-domstolen ankommer
det på den nationella domstolen att
- också i tvister mellan enskilda -
säkerställa att principen om förbud
mot åldersdiskriminering iakttas,
genom att vid behov låta bli att tilllämpa
bestämmelser i den nationella
lagstiftningen som strider mot
unionsrätten. Det gäller oberoende
av om den nationella domstolen
begär förhandsavgörande från EUdomstolen
eller inte.
Detta följer av principen om
unionsrättens företräde, och en
reglering som den om förhållandet
mellan författningsdomstolen och
andra domstolar saknar betydelse
här. "Kravet på en konform tolkning
av nationell rätt följer av
fördragets systematik, eftersom
fördraget tillåter (min kurs.) att den
nationella domstolen inom ramen
för sin behörighet säkerställer att
unionsrätten ges full verkan".
Domen innebär inte att särregler
för unga är otillåtna i sig. Men man
måste alltså vara både omsorgsfull
och konsekvent när de utformas.
Domstolarnas vittgående ansvar att
omedelbart säkerställa unionsrätten,
så som det framgår av domen,
är förstås av stor principiell betydelse
