EU & arbetsrätt 2 2010
Förslag om anmälningsplikt vid utstationering till Sverige
men inget krav på behörig representant
Utländska företag som bedriver
verksamhet i Sverige
med anställd personal ska
anmäla detta till Bolagsverket. Om
verksamheten ska pågå mer än åtta
dagar ska de också utse en särskild
kontaktperson. Det föreslår den utredare
som haft i uppdrag att föreslå
ändringar i lagen om utländska
filialer. Något krav på att företagen
också utser en representant som är
behörig att t.ex. förhandla om kollektivavtal
med fackliga organisationer
i Sverige föreslås dock inte.
Sverige är ensamt bland de nordiska
länderna om att inte ha någon
som helst form av anmälningsskyldighet
för företag som utstationerar
arbetstagare till landet. Först om
utstationeringen varar mer än 183
dagar under en tolvmånadersperiod
krävs en anmälan till Skatteverket,
eftersom arbetstagarna då blir
skattskyldiga i Sverige.
Fram till i höstas innehöll dock
lagen om utländska fi lialer en bestämmelse
som innebar att personer
som bedrev näringsverksamhet
i Sverige måste ha en föreståndare
som bodde och svarade för verksamheten
i landet. Den lagen
omfattar visserligen bara företag
som etablerar sig i Sverige och inte
dem som tillfälligt tillhandahåller
tjänster, t.ex. arbetsgivare som
utstationerar arbetstagare, men en
del av dessa tycks ha uppfattat det
så att även de var skyldiga att utse
en föreståndare. Europeiska kommissionen
ifrågasatte om reglerna
var förenliga med EU-rätten och
när tjänstedirektivet genomfördes
hösten 2009 togs kravet på föreståndare
bort för näringsidkare
från länder inom EU/EES (se EU
& arbetsrätt nr 2/2009 sid 3). De
fackliga centralorganisationerna
LO, TCO och Saco försökte få in
en modifierad regel med krav på
att registrera en representant med
postadress i Sverige och behörighet
att företräda näringsidkaren
och företa nödvändiga rättshandlingar,
men förgäves. Regering och
Riksdag ansåg att även det förslaget
stred mot EU-rätten.
Strax efteråt fick emellertid utredaren
Jörgen Hettne i uppdrag att
se över filiallagen och dels föreslå
ändringar som tydliggör skillnaden
mellan etablering och tillhandahållande
av tjänster, dels överväga
om det vore möjligt att införa en
regel i stil med den som de fackliga
organisationerna begär.
På den senare frågan svarar
utredaren nej. Han tvivlar på att
ett sådant krav är förenligt med
EU-rätten, men understryker att
rättsläget är osäkert. De mål om representanter
i värdlandet som EUdomstolen
har prövat har inte gällt
arbetsmarknadsmodeller som den
svenska, där man med fog skulle
kunna hävda att det krävs en representant
på plats som kan förhandla
om systemet ska fungera. Men om
sådana regler behövs bör de under
alla omständigheter inte tas in i
filiallagen, som Hettnes uppdrag
begränsar sig till, utan i
utstationeringslagen,
resonerar han.
Samtidigt konstaterar Hettne att
det inte är helt lätt att dra gränsen
mellan etablering och tillfälligt tillhandahållande
av tjänster. Särskilt
utstationering kan ha stora likheter
med etablering. Gränsdragningen
kan därför inte helt och hållet
överlåtas på marknadens aktörer,
menar han. För att tillgodose
rättssäkerheten för berörda aktörer
och arbetsmarknadens parter
föreslår han att utländska företag
och enskilda näringsidkare i vissa
fall ska vara skyldiga att anmäla
till Bolagsverket när de bedriver
verksamhet i landet, så att verket
kan pröva om det är en etablering
eller ej. Om näringsverksamheten
i Sverige bedrivs med anställda ska
den alltid anmälas, och om den
ska pågå mer än åtta dagar ska den
utländska näringsidkaren också utse
en särskild kontaktperson som är
behörig att motta delgivningar och
kunna visa var på arbetsplatsen som
anställningsrelaterade handlingar
förvaras.
Hettne föreslår också att filiallagen
ska kompletteras med regler
till vägledning för Bolagsverkets
beslut. Enligt dessa ska verksamhet
som är tänkt att pågå i högst ett år
som utgångspunkt inte betraktas
som stadigvarande. Men detta är
enbart en presumtion. I enskilda
fall kan alltså verksamhet som inte
pågår ens ett år bedömas som etablering,
samtidigt som verksamhet
som pågår över ett år i andra fall
kan anses som tillfälligt tillhandahållande
av tjänst.
