EU & arbetsrätt 4 2010
Vaga förslag om utstationering och grundläggande rättigheter i kommissionens strategi för inre marknaden
Den inre marknadens potential att bidra till sysselsättning och tillväxt utnyttjas inte fullt ut. Därför måste marknaderna integreras bättre och hinder avskaffas. Men den inre marknaden är inte ett självändamål. Den är ett instrument för att stödja politiken på andra områden, t.ex. i fråga om tillväxt, social sammanhållning, sysselsättning och klimatförändring. Politiken ska bidra till en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Så kan man sammanfatta huvudtankarna bakom kommissionens meddelande om strategin för den inre marknaden.
Meddelandet är en uppföljning av den s.k. Monti-rapporten (se EU & abetsrätt 2/2010 s. 5). Det innehåller 50 förslag om alla tänkbara politikområden. Men medan Monti-rapporten innehöll relativt konkreta förslag om hur rätten att vidta stridsåtgärder skulle kunna ges ett starkare skydd mot begränsningar med hänvisning till den fria rörligheten om inte EU-domstolen ändrar sin praxis, är meddelandet påtagligt vagt på denna punkt, och det är känt att skarpare skrivningar ströks i sista stund.
Under rubriken (2.2) "Stärka solidariteten på den inre marknaden" finns några förslag som rör arbetsrätten, av vilka tre kan nämnas här:
För det första säger kommissionen i förslag 29 att den kommer att se till att de rättigheter som garanteras enligt EUs stadga om grundläggande rättigheter, t.ex. rätten att vidta kollektiva åtgärder, respekteras. Här hänvisar den till sin nya strategi för effektivt genomförande av stadgan. Frågan är dock hur denna strategi ska bidra till det. Enligt strategin ska kommissionen ta hänsyn till rättigheterna i stadgan, inklusive rätten att vidta stridsåtgärder, i alla stadier av lagstiftningsarbetet och bevaka att medlemsstaterna beaktar stadgan när unionsrätten tillämpas samt lägga fram en årsrapport om tillämpningen av den. Det fi nns emellertid ingenting som tyder på att kommissionen ska göra någon annan avvägning mellan dessa rättigheter och de ekonomiska friheterna än den EU-domstolen gjort i bl.a. Lavalmålet. Så frågan om hur strategin ska bidra till att förena de ekonomiska friheterna och rätten till kollektiva åtgärder är obesvarad.
För det andra kommer kommissionen att föreslå nya regler om utstationering av arbetstagare, som "skulle kunna" kompletteras med ett klargörande av förhållandet mellan utövandet av grundläggande sociala rättigheter och ekonomiska friheter (enligt andra språkversioner än den svenska ska den "sannolikt" kompletteras på detta sätt och på åtminstone ett språk "kommer" den att kompletteras). Att döma av beskrivningen kommer fokus i förslaget att ligga på hur efterlevnaden av det gällande utstationeringsdirektivet kan stärkas, medan inget tyder på att kommissionen planerar att ändra något i detta (se även sid 4 i detta nr av EU & arbetsrätt).
För det tredje kommer kommissionen också att samråda med arbetsmarknadens parter för att nå fram till en EU-ram för hantering av industriella omstruktureringar i syfte att undvika sociala konflikter.
