EU & arbetsrätt 4 2010
Arbetstidsdirektivet ger offentliganställd brandman rätt till ersättning för alltför långa arbetsveckor
Det är inte tillåtet att tvångsomplacera en arbetstagare bara för att han begär att slippa arbeta mer än de 48 timmar i veckan som arbetstidsdirektivet (2003/88) föreskriver. Det konstaterade EU-domstolen i oktober i ett mål som rör brandmannen Günter Fuß. Några veckor senare kom den med ytterligare ett förhandsavgörande som rör samme Günter Fuß. Där slår den fast att denne, i egenskap av offentliganställd, kan åberopa unionsrätten för att kräva skadestånd eller kompensationsledighet av sin arbetsgivare.
Tvisten mellan brandmannen och hans arbetsgivare hänger ihop med de problem som uppstod sedan EU-domstolen år 2001 slagit fast att all jourtid på arbetsplatsen ska räknas som arbetstid, vilket innebar att många medlemsstater hade en reglering som inte stämde med arbetstidsdirektivet. För offentliganställda brandmän i den tyska delstaten Sachsen-Anhalt gällde ända till 2008 en förordning som angav veckoarbetstiden till 54 timmar. Först då sänktes den till 48 timmar, samtidigt som man införde en möjlighet att göra undantag genom individuella överenskommelser mellan arbetsgivaren och den enskilda arbetstagaren enligt artikel 22.1 i direktivet.
Men Günter Fuß hade redan drygt ett år tidigare begärt att få 48 timmars arbetsvecka, och han begärde också ersättning eller kompensationsledigt för fl era års olagligt övertidsarbete. Då blev han tvångsomplacerad till ledningscentralen där han fick kortare arbetstid. Fuß begärde att arbetsgivaren skulle ändra beslutet, men fi ck nej.
Förvaltningsdomstolen i Halle konstaterade att omplaceringen var förenlig med tysk rätt, men frågade sig om den möjligen stod i strid med artikel 22.1 i arbetstidsdirektivet där det sägs att ingen arbetstagare får tillfogas skada för att han eller hon inte går med på att arbeta mer än 48 timmar i veckan. Frågorna till EU-domstolen gick därför ut på att få klarhet i dels om begreppet "skada" ska tolkas objektivt eller ur Günther Fuß perspektiv, dels om han kan åberopa direktivet för att få kompensation för att han tvingats arbeta för mycket.
Enligt den tyska domstolen upplevde Günther Fuß omplaceringen som ett straff. Men objektivt sett hade han inte drabbats av någon skada eftersom det nya jobbet var mindre farligt. Han hade visserligen fått sänkt lön, men sänkningen motsvarades av att han jobbade färre timmar på obekväm arbetstid.
EU-domstolen svarar att en nationell lagstiftning som tillåter en sådan tvångsomplacering som Fuß utsatts för är oförenlig med arbetstidsdirektivet. Den innebär att rättigheten att slippa arbeta mer än 48 timmar per vecka blir verkningslös. När det gäller skadeståndsfrågan slår domstolen fast att Günther Fuß i egenskap av offentliganställd kan åberopa direktivet och den EU-rättsliga principen om statens skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten direkt mot sin arbetsgivare. Alla förutsättningar enligt unionsrätten för att han ska ha rätt till skadestånd av staten är uppfyllda i detta fall. Men även om själva rätten till skadestånd regleras av EU-rätten, ska skadeståndet fastställas enligt reglerna i nationell, dvs. tysk, skadeståndsrätt. Villkoret är dock att inte förutsättningarna för att få ersättning är mindre förmånliga än dem som gäller för liknande anspråk på grund av inhemska förhållanden, eller i praktiken gör det omöjligt eller orimligt svårt att få skadestånd. "Likvärdighetsprincipen" och "effektivitetsprincipen" måste respekteras.
Enligt tysk rätt hade Fuß varken rätt till ersättning i pengar eller kompensationsledighet. En förutsättning för det är nämligen att arbetsgivaren har begått ett fel, och det anses han inte ha gjort innan arbetstagaren har ansökt om att slippa arbeta mer än den lagenliga arbetstiden. Ersättning kan ges bara för arbete som utförs efter att ansökan har kommit in, och Fuß hade ju omedelbart blivit omplacerad. Det går inte att göra rättten till skadestånd beroende av ett villkor som bygger på begreppet culpa om det går utöver villkoret att överträdelsen av unionsrätten ska vara tillräckligt klar. Och kravet på att arbetstagaren först ska lämna in en ansökan strider mot effektivitetsprincipen. Till sist påpekar EU-domstolen att ersättningen ska vara adekvat men att det inte kan utläsas ur unionsrätten om den ska ges i form av pengar eller kompensationsledighet.
