EU & arbetsrätt 4 2010


 

EU-rätten avgör vem som är arbetstagare i arbetstidsdirektivets mening

Det är inte nationell rätt som avgör vem som är arbetstagare i arbetstidsdirektivets (2003/88) mening och omfattas av detta. Det avgörs enligt EU-rätten. Det slår EU-domstolen fast i ett mål där den också uttalar sig om vad som kan räknas som "lämpligt skydd" för arbetstagare som inte får någon dygnsvila och inte heller någon kompensationsledighet.

Målet rör en fransk lagregel som innebär att personer med en viss typ av tillfällig anställning vid särskilda semester- och fritidscentra för minderåriga inte har rätt till någon dygnsvila. Under de 80 dagar per år som de som mest får arbeta, lever de dygnet runt tillsammans med ungdomarna och håller uppsikt över dem. Det strider mot arbetstidsdirektivet, hävdade den fackförening som väckte talan. Enligt artikel 17.2 måste arbetstagare som inte får minst elva timmars dygnsvila antingen ges motsvarande kompensationsledighet eller, om det inte går, erbjudas något annat lämpligt skydd. Och att de inte får arbeta mer än 80 dagar per år kan inte betraktas som "lämpligt skydd", enligt organisationen.

Den franska domstolens första fråga till EU-domstolen var om arbetstidsdirektivet över huvud taget är tillämpligt på personer med sådana här anställningsavtal. Svaret blir ja. När det gäller vilka verksamheter som omfattas hänvisar arbetstidsdirektivet till definitionen i ramdirektivet om hälsa och säkerhet (89/391). När det gäller vilka personer som omfattas hänvisar arbetstidsdirektivet däremot varken till ramdirektivet eller till nationell rätt. Av detta följer att begreppet arbetstagare i arbetstidsdirektivet måste ges en egen gemenskapsrättslig defi nition, menar EU-domstolen. Det ska definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Och det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är enligt domstolen att en person under en viss tid utför arbete åt en annan person under dennes ledning. Det saknar betydelse om anställningsförhållandet enligt nationell rätt är ett rättsförhållande av eget slag (sui generis).konstaterat att de berörda arbetstagarna omfattas av arbetstidsdirektivet slår domstolen också fast att ett årligt tak för antalet arbetade dagar inte i något fall kan anses som ett sådant lämpligt skydd som kan kompensera för att arbetstagarna inte får någon dygnsvila.


Arbetslivsinstitutet Eu & arbetsrätt

Institutet för social civilrätt | Webbredaktör