EU & arbetsrätt 3 2011
Allmänintresset viktigare än lojalitetsplikten
Fel avskeda sköterska som slog larm
Att avskeda en arbetstagare
som anmält sin arbetsgivare
till åklagare för bl. a.
bedrägligt beteende utgör, enligt
Europadomstolen för mänskliga
rättigheter, en kränkning av yttrandefriheten.
Åtminstone när anmälan
bottnar i långvarig underbemanning
vid ett vårdhem för gamla
och arbetstagaren vid upprepade
tillfällen uppmärksammat arbetsgivaren
på problemen utan att denna
vidtagit adekvata åtgärder.
Målet gällde en sjuksköterska i
geriatrik, Birgitte Heinisch, som
menade att det statsägda företaget
Vivantes avskedande av henne och
de tyska domstolarnas vägran att
beordra att hon skulle återanställas
utgjorde en kränkning av hennes
yttrandefrihet enligt artikel 10 i
Europakonventionen om mänskliga
rättigheter. I målet vid
Europadomstolen
var det ostridigt att
avskedandet i och för sig innebar
ett intrång i Heinisch yttrandefrihet.
För att avgöra om detta också
innebar att en kränkning hade ägt
rum tog domstolen ställning till
om intrånget kunde sägas stå i rimlig
proportion till Vivantes motstående
legitima intresse att skydda
sitt rykte och affärsintresse.
Europadomstolen upprepade sin ståndpunkt från tidigare praxis att yttrandefriheten gäller på arbetsplatser också när anställningsförhållandet som i detta fall regleras privaträttsligt, och att staten har en positiv skyldighet att skydda yttrandefriheten även i relationen mellan enskilda. När det gäller avvägningen mellan parternas motstående intressen har, enligt domstolen, omfattningen av arbetstagarens lojalitetsplikt mot arbetsgivaren betydelse, och den kan visserligen vara mer uttalad för offentliganställda än för privatanställda men utgör otvivelaktigt en beståndsdel också i ett privat anställningsförhållande.
Avgörande här var att avslöjandet motiverades av ett starkt allmänintresse. I samhällen där en allt större andel av den äldre befolkningen blir föremål för institutionell vård är avslöjanden om kvalitén eller missförhållanden i vården av central betydelse för att förhindra övergrepp, med tanke på att dessa patienter är särskilt sårbara då de ofta inte själva kan fästa uppmärksamheten på sådana brister. Det är särskilt uppenbart när vården tillhandahålls av ett av staten ägt företag, då allmänhetens förtroende för statlig vård står på spel. Detta allmänintresse väger i sig tyngre än företagets intresse av att skydda sitt rykte och affärsintresse. Domstolen konstaterade vidare att Heinisch vid ett fl ertal tillfällen uppmärksammat arbetsgivaren på problemen utan att denne hade vidtagit någon adekvat åtgärd, vilket gjorde det befogat att rapportera utåt. Det fanns inte heller någon anledning att tvivla på sanningshalten i informationen eller på att Heinisch hade goda avsikter med sitt handlande. Slutligen konstaterar domstolen att hon utsatts för den strängaste sanktion som fanns att tillgå när hon avskedades. Detta hade negativa återverkningar inte bara för Heinisch personligen utan kunde också få en avkylande effekt på andra vårdanställdas vilja att anmäla missförhållanden. Detta vore i sig mycket allvarligt för samhället i dess helhet, inte minst på grund av att äldre ofta inte själva kan försvara sina rättigheter. Sanktionen ansågs därmed vara oproportionerligt hård och den sammanlagda bedömningen blev att en kränkning av Heinisch yttrandefrihet hade ägt rum.
