EU & arbetsrätt 1 2012
Kortare arbetstid OK, lönetillägg mer tveksamma, enligt Efta-domstolen
Ett särskilt lönetillägg för arbetsuppdrag som kräver övernattning utanför hemmet kan möjligen ingå i den minimilön som utstationerande arbetsgivare måste betala, men inte ersättning för resa, kost och logi. Det är ett par av slutsatserna i Efta-domstolens dom i det norska varvsmålet (se EU & arbetsrätt 3/2011 s. 3).
2008 allmängiltigförklarade Tariffnemnda vissa löne- och anställningsvillkor i kollektivavtalet för skepps- och varvsindustrin. Nio norska varv väckte talan mot staten för att få beslutet ogiltigförklarat, med motiveringen att det strider mot direktivet om utstationerade arbetstagare (96/71) och EES-avtalets artikel 36 om fri rörlighet för tjänster. Borgarting lagmannsrett hänsköt målet till Efta-domstolen. Frågorna rör en rad bestämmelser i föreskriften om allmengjøring.
Föreskriften slår fast att ordinarie arbetstid är högst 37,5 timmar i veckan. Frågan var om detta är möjligt, då arbetsmiljölagen drar gränsen vid 40 timmar i veckan. Efta-domstolen besvarade frågan jakande, rent principiellt. Av detta följer att det också är tillåtet att kräva övertidsersättning för arbetstid över den lägre gränsen.
Nästa fråga var om det är tilllåtet att kräva att utstationerande arbetsgivare, som en del av minimilönen enligt direktivets artikel 3.1 c, betalar ett särskilt lönetillägg för uppdrag där det blir nödvändigt att övernatta utanför hemmet. Det kan det vara, svarade Efta-domstolen, så länge den sammanlagda ersättningen motsvarar minimilön för sådana uppdrag och kan motiveras av ”tvingande allmänna hänsyn”. Det är den norska domstolens sak att avgöra om det villkoret är uppfyllt.
Den tredje frågan var om ersättningar för resa, kost och logi kan ingå i minimilönen. Nej, sådana omfattas inte av direktivets lönebegrepp, menade Efta-domstolen. Därför kan ett sådant krav bara tillåtas om det kan motiveras med ”offentlig orden” (ordre public) enligt direktivets artikel 3.10 – en bestämmelse som enligt EU-domstolen ska tolkas restriktivt.
Efta-domstolens dom är ett sällsamt dokument. Det är rikt på banaliteter och hänvisningar till välkänt stoff från EU-domstolens praxis. Närmare diskussioner kring de förelagda frågorna fi nns det inte mycket av. Slutsatserna, som hänvisar det mesta tillbaka till den nationella domstolen, har bara ansatser till motiveringar. Det ger anledning att undra ifall Efta-domstolen har valt att uttala sig så återhållsamt som möjligt för att utstationeringsdirektivet och de många problem det har gett upphov till är ett högst kontroversiellt ämne inom EU och ett område där lagstiftningsarbete har varit på gång under lång tid.
