EU & arbetsrätt 3 2012
–Nya utstationeringsregler får inte begränsa medlemsländernas kontrollmöjligheter
Hur ska de nordiska länderna ställa sig till Europeiska kommissionens s.k. inre marknads-paket? Det var den underliggande frågan vid ett seminarium som EU & arbetsrätt och Nordiska Ministerrådets arbetsrättsutskott ordnade i Oslo i september.
”Inre marknads-paketet” som kommissionen lade fram i mars bestod av två delar: dels ett förslag till direktiv om hur det existerande utstationeringsdirektivet ska genomföras och tillämpas (”genomförandedirektivet”), dels det s.k. Monti II-förslaget om rätten att vidta stridsåtgärder i förhållande till etableringsfriheten och den fria rörligheten för tjänster (se EU & arbetsrätt nr 1/2012 s. 6). Veckan innan seminariet hölls stod det klart att bara det första förslaget återstod. Monti II hade kommissionen beslutat dra tillbaka.
Professor Stein Evju, Oslo universitet, frågade sig om inte också genomförandedirektivet blir inaktuellt nu när Monti II dras tillbaka.
–Det blir nog ett direktiv till slut, men sannolikt betydligt mindre omfattande än kommissionens förslag, sade Stig Hansen Nørgaard från det danska Beskæftigelsesministeriet. Det fi nns stöd i ministerrådet för att vissa regler behövs, men många delar i förslaget är omstridda, berättade han.
Diskussionerna i ministerrådet rör bl.a. de regler som ska hjälpa medlemsstaterna att skilja mellan ”äkta” och ”oäkta” utstationeringar. Vilka blir de rättsliga konsekvenserna för arbetstagarna om värdstaten upptäcker att arbetsgivaren bara är ett brevlådebolag som inte har någon egentlig verksamhet i etableringslandet, och att utstationeringsreglerna följaktligen inte gäller? På den frågan tycks det inte gå att få något bestämt svar, kunde seminariedeltagarna konstatera.
Det vill bl.a. Europeiska byggnadsarbetarfederationen ändra på, så att det uttryckligen ska stå i direktivet att värdstatens regler, inklusive kollektivavtalen, i sådana fall alltid ska tillämpas fullt ut på arbetstagarna.
Mycket omstridd är också direktivförslagets artikel 9 som listar vilka administrativa krav och kontrollåtgärder som medlemsstaterna kan använda för att kontrollera att utländska arbetsgivare uppfyller sina skyldigheter. Där sägs uttryckligen att ”bara” dessa åtgärder ska vara tillåtna. Listan bygger på fall där EU-domstolen har tagit ställning till om krav som medlemsstater har ställt är förenliga med den fria rörligheten för tjänster.
Skiljelinjen i ministerrådet går mellan de regeringar som tycker att det är bra med en uttömmande lista över tillåtna kontrollåtgärder så att reglerna är förutsebara för företagen, och de som anser att medlemsländerna fortfarande måste ha möjlighet att själva utforma sina administrativa krav, och så får domstolen i varje enskilt fall pröva om de är förenliga med EU-rätten.
Att de nordiska länderna håller på den senare uppfattningen verkade uppenbart vid seminariet.
– Vi tror inte att EU-domstolen har tagit ställning till alla möjliga kontrollsituationer och -åtgärder. EU-länderna borde inte begränsa sina möjligheter att kontrollera utstationeringarna eftersom vi inte vet hur världen kommer att se ut i framtiden, och vår Riksdag accepterar inte att kontrollmöjligheterna försvagas, sade Anne Vänskä från det fi nska Social- och hälsovårdsministeriet.
Liksom det existerande utstationeringsdirektivet är det nya direktivet tänkt att antas med stöd av fördragets artiklar om fri rörlighet för tjänster, inte med stöd av de artiklar som ger EU kompetens att anta arbetsrättsliga direktiv. Därför räcker det inte med att stryka ordet ”bara”, menade professor Jonas Malmberg från Uppsala universitet.
– Om man nöjer sig med det är jag rädd för att EU-domstolen ändå skulle tolka genomförandedirektivet som en uttömmande reglering av vilka kontrollåtgärder som är förenliga med den fria rörligheten, på samma sätt som den tolkade utstationeringsdirektivet som ett maximidirektiv.
När det gällde artikel 12 i direktivförslaget var meningarna vid seminariet mer delade. Den innebär att byggföretag som inte gör en omsorgsfull riskbedömning innan de skriver kontrakt med utländska underleverantörer blir solidariskt ansvariga för lönerna till deras anställda.
Tapio Kari från de fi nska byggarbetsgivarnas organisation Rakennusteollisuus menade att det omfattande kontrollsystem som Finland har byggt upp för att hindra osund konkurrens måste räcka.
– Vi har byggt upp ett system som ger myndigheterna möjlighet att gripa brottslingarna. Om inte de gör det kan inte ett enskilt företag göra det. Vi vill inte ta ansvar för brottsliga företag, sade han.
För norrmännen, som redan har betydligt strängare regler om solidariskt ansvar är förslaget tvärtom för svagt, framhöll Stein Evju.
De fackliga organisationerna i Sverige ser däremot positivt på förslaget, berättade Lena Maier Söderberg från Saco.
– Vi har inget liknande, så för oss vore det ett steg framåt. Visst kan man önska att förslaget vore mer långtgående, men vi är rädda att reglerna om solidariskt ansvar helt och hållet rensas ut ur direktivet om man klagar alltför mycket på dem. Så vi försöker komma med konstruktiv kritik.
EU-parlamentet planerar att behandla genomförandedirektivet först i maj nästa år, därefter ska ministerrådet ta ställning till parlamentets ändringsförslag. Gissningsvis blir det sedan ytterligare en vända i parlamentet. Att döma av parlamentets tidigare ställningstaganden i frågor om utstationering kan man nog räkna med hårda förhandlingar.
