EU & arbetsrätt 1 2013
Förhandlingarna om arbetstidsdirektivet kraschade efter interna motsättningar på båda sidor
Det var synd att vi inte nådde ända fram, för vi stod inte så långt ifrån varandra. Men det dröjde tio månader innan några förhandlingar ens kom igång – de första nio månaderna höll vi på arbetsgivarsidan på att klösa ögonen ur varandra. Det säger en av de arbetsgivarföreträdare som deltog i förhandlingarna med Europeiska fackliga samorganisationen, EFS, om en revision av EU:s arbetstidsdirektiv (2003/88). Också fackliga företrädare bekräftar att schablonbilden av hur arbetsgivare och arbetstagare står enade på varsin sida mot varandra stämmer dåligt. Interna åsiktsskillnader på båda sidor bidrog till att inget avtal kunde nås.
Redan när man såg vilka utgångspunkter parterna hade var det i och för sig svårt att förstå hur de skulle kunna komma någon vart (se EU & arbetsrätt nr 2/2011 s. 5).
Absolut viktigast för EFS var
dels att få bort möjligheten att
göra individuella överenskommelser
om undantag från regeln om
48 timmars arbetsvecka
(den s.k.
opt-outen), dels att inte backa en
tum från vad EU-domstolen slagit
fast i målen
Simap (C-303/98)
och Jaeger (C-151/02), nämligen
att all jourtid ska räknas som
arbetstid oavsett om arbetstagaren
faktiskt behöver arbeta eller inte.
Därutöver ville EFS förhandla om
regler som skulle göra det lättare
att förena arbetsliv och familjeliv,
och snäva in den personkrets som
medlemsstaterna kan undanta från
direktivets regler om arbetstid och
vilotid.
Arbetsgivarorganisationen för
privata arbetsgivare, BusinessEurope,
hade direkt motsatta utgångspunkter.
Den ville tvärtom undanröja
effekterna av EU-domstolens
rättspraxis och dels få inskrivet
att jourtid inte är vanlig arbetstid,
dels göra något åt det faktum att
arbetstagare som är långtidssjukskrivna
fortsätter att tjäna in betald
semester
(målet
C-350/06 Schultz-Hoff). Några andra frågor än
dessa två, exempelvis opt-outen, var
BusinessEurope över huvud taget
inte beredd att diskutera.
Förhandlarna från de offentliga arbetsgivarnas organisation CEEP hade ett vidare mandat. Som huvudmän för sjukvård och räddningstjänst prioriterade även de en översyn av reglerna om jourtid, men ville dessutom ha upp ytterligare två frågor på förhandlingsbordet: arbetsgivarna ska inte vara tvungna att lägga ut kompensationsledighet omedelbart efter jourpasset bara för att en arbetstagare inte har fått elva timmars dygnsvila, och det ska vara tillåtet att beräkna veckoarbetstiden över en längre period än de fyra månader som gäller idag.
De båda arbetsgivarorganisationerna
hade som vanligt en
gemensam förhandlingsdelegation,
men BusinessEurope har fler
representanter där och är alltid
den som för arbetsgivarnas talan.
Den här gången ledde det till svåra
motsättningar inom arbetsgivardelegationen.
Med sitt snäva mandat
vägrade BusinessEurope länge
att över huvud taget föra fram de
förhandlingsfrågor som CEEP ville
ha upp på bordet. Även sättet att
förhandla orsakade storgräl. I elfte
timmen begärde CEEP till och
med att arbetsgivarna skulle byta
talesperson, men förgäves.
–Vår talesperson satt och skrek
och förolämpade motsidan. Det
är inte förhandlingar, säger en
arbetsgivarföreträdare som menar
att det hela kanske kunde ha slutat
på ett annat sätt om inte de privata
arbetsgivarna hade talat för alla och
om de inte hade varit så aggressiva.
Men det fanns betydande åsiktsskillnader också på den fackliga sidan och de som till sist inte kunde överbryggas handlade om opt-outen och jourtiden.
När det gällde den förstnämnda var uppdraget till förhandlarna att få bort den ur direktivet. Förhandlingsledningen gjorde bedömningen att det var ett orealistiskt mål och började skissa på lösningar som skulle begränsa möjligheten att använda den, samtidigt som arbetsgivarna skulle erbjudas ökad flexibilitet på andra sätt så att de självmant avvecklar opt-outen, särskilt i de länder där den bara används i sjukvården.
När det gällde jourtiden hade arbetsgivarna lagt fram ett bud som EFS måste reagera på. Inte heller här hade förhandlarna mandat att göra något annat än att tvärvägra. Men vad skulle hända om facket marscherade ut från förhandlingarna? I så fall var det stor risk att kommissionen skulle lägga fram ett direktivförslag som helt och hållet gick arbetsgivarna till mötes, menade förhandlingsledningen. Då verkade det bättre att fortsätta förhandla.
Men för att kunna göra det måste förhandlarna be EFS:s styrelse om ett utökat mandat. En minoritet röstade mot men det var tillräckligt, och i början av december var förhandlingarna formellt avslutade. Den heta potatisen har alltså än en gång hamnat i kommissionens knä.
