EU & arbetsrätt 2 2013
EU-domstolen om ”jämförbar situation” i aktuell praxis om deltid och visstid
Visstids- och deltidsdirektiven (99/70 och 97/81)har gett upphov till omfattande rättspraxis från EU-domstolen. Den senaste tidens praxis aktualiserar bl.a. en grundläggande diskrimineringsrättslig problematik, nämligen frågan om jämförbar situation.
Att en talan om diskriminering avfärdas med motiveringen att situationerna inte är jämförbara, har flera gånger lyfts fram som problematiskt. Frågan om jämförbarhet är nämligen ofta svår att skilja från frågan om huruvida det fi nns skäl som kan rättfärdiga en särbehandling som man faktiskt har konstaterat. Om diskriminering utesluts redan på det tidiga stadium då man ska ta ställning till om ett missgynnande alls har inträffat, blir det i realiteten arbetstagarens sak att visa att diskriminering har ägt rum – trots att bevisbörde-reglerna syftar till att ge arbetstagaren en rejäl bevislättnad. Dessutom undviks den öppna intresseavvägning som egentligen ska göras när man bedömer om det finns objektiva skäl för särbehandling.
EU-domstolen bidrar delvis till ökad förvirring i denna fråga, när den i Valenza-domen (C-302/11 – C-305/11) från hösten 2012 (liksom tidigare i Rosado Santana, C-177/10) slår fast att samma omständigheter – närmare bestämt arbetstagarnas arbets-uppgifter och erfarenhet – kan läggas till grund både för en prövning av om situationerna är jämförbara och för att ta ställning till om det fi nns objektiva skäl för en viss särbehandling. Däremot betonar domstolen tydligt att just arbetsuppgifterna är av avgörande betydelse för om två situationer ska anses jämförbara eller inte, vilket också framgår av texten i deltidsdirektivet. Detta fastslogs i både Valenza, Rosado Santana och i EU-domstolens beslut i Montoya Medina (C-273/10).
Valenza gällde offentliganställda i Italien, vars visstidsanställningar hade omvandlats till tillsvidareanställningar enligt ett lagstadgat förfarande kallat ”stabilisering”. Arbetstagarnas tid som visstidsanställda tillgodoräknades inte när deras lön fastställdes, oavsett om de faktiskt hade utfört samma arbetsuppgifter då som de senare utförde som tillsvidare-anställda. Den italienska regeringen hade hävdat att det skulle utgöra ”omvänd diskriminering” av tillsvidareanställda, som hade anställts efter offentligt uttagningsprov, om tid som visstidsanställd fick tillgodoräknas
Det faktum att de visstidsanställda arbetstagarna, till skillnad från sina tillsvidareanställda kollegor, inte hade klarat uttagningsprovet innebar dock inte att deras situationer inte var jämförbara, enligt EU-domstolen (åtminstone inte när lagstiftningen om stabilisering förutsatte att de visstidsanställda som kunde bli aktuella faktiskt befann sig i en jämförbar situation med de tillsvidareanställda).
När domstolen sedan behandlade frågan om huruvida det fanns objektiva skäl för sär-behandling, var det intressant nog samma omständigheter, nämligen arbetsuppgifterna och anställningsförfarandet, som återigen blev centrala.
Domstolen instämde i att vissa av skillnaderna i rekryteringsförfarande – nämligen de som gällde nödvändiga kvalifikationer och arbetsuppgifternas natur – i princip skulle kunna motivera en skillnad i behandling. De kategoriska italienska reglerna, som innebar att tid som visstidsanställd aldrig någonsin fi ck tillgodoräknas, innebar dock en skillnad i behandling som inte kunde motiveras på det sättet.
Det är inte så förvånande eftersom det skulle ha inneburit att tidsbegränsningen av anställningarna ensam skulle ha fått motivera särbehandling, vilket strider mot själva syftet med diskrimineringsförbudet. Domstolen fokuserade sedan på arbetsuppgifternas karaktär, och fastslog att om de tjänstemän som blivit tillsvidareanställda genom stabilisering faktiskt utförde samma arbetsuppgifter som när de var visstidsanställda, förelåg inga objektiva skäl för särbehandlingen.
Också i praxis om diskriminering på grund av deltidsarbete har frågan om jämförbar situation återigen gjort sig gällande. I O’Brien från mars 2012 (C-393/10) betonade domstolen att det även här är arbetsuppgifterna som är avgörande. Målet handlade om deltidsarvoderade domare. Att dessa även hade möjligheten att arbeta som advokater och därför hade tillgång till en alternativ karriärväg godtogs inte som argument mot att det förelåg jämförbara situationer.
I O’Brien hade inga objektiva grunder för särbehandling förts fram. Sedan EU-domstolen konstaterat att deltidsarbetande och heltidsarbetande domare befann sig i jämförbara situationer, påminde den därför bara om att diskriminering inte kan rättfärdigas med budgethänsyn. Det har framhållits även tidigare i rättspraxis och har motiverats med hänvisningar till praxis kring könsdiskriminering. Det måste ses som en stark bekräftelse av att diskriminering av deltids- och visstidsanställda verkligen ska betraktas som ”riktig” diskriminering, vilket ifrågasattes så sent som 2001 vid den svenska implementeringen av de båda direktiven.
