EU & arbetsrätt 2 2014
EUROPADOMSTOLENS FÖRSTA MÅL OM SYMPATIÅTGÄRDER:
Europakonventionen är tillämplig
men brittiskt förbud godtogs
Skyddar Europakonventionen för mänskliga rättigheter fackets möjligheter att vidta sympati-åtgärder i arbetsmarknadskonflikter? Vilket utrymme har staterna att inskränka möjligheten att vidta sådana åtgärder? Dessa frågor har för första gången prövats av Europadomstolen i domen R.M.T. v the United Kingdom.
Målet hade sin upprinnelse i att en arbetsgivare hade överfört delar av sin verksamhet till ett annat bolag, och personalen där fick en ny arbetsgivare. Denne ville omförhandla anställ-ningsvillkoren och bl.a. kraftigt sänka lönerna. De organiserade arbetstagarna genomförde ett par kortare strejker, men deras fackförening tvingades konstatera att detta inte var någon effektiv påtryckning eftersom den hade så få medlemmar hos arbetsgivaren att ta ut i strejk. Facket ville därför utsträcka konfl ikten till att också gälla medlemmar som fort-farande var anställda hos den tidigare arbetsgivaren. Men det brittiska förbudet mot sympatiåtgärder låg i vägen för att utöka konflikten.
Facket drev frågan om sympatiåtgärder till Europadomstolen som hade att pröva förbuds-regeln mot skyddet för föreningsrätten i Europakonventionens artikel 11. Den innebär att var och en har rätt ”att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen”, men också att denna rätt får bli föremål för inskränkningar ”som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga” med hänsyn till bl.a. skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Domstolen gör en extensiv tolkning av artikel 11; den skriver att ordalydelsen ger intryck av att sympatiåtgärder inte omfattas av regeln. Men, fortsätter den, konventionen ska tolkas i ljuset av kringliggande internationell rätt, och det kan inte bli tal om att tolka skyddet för föreningsrätten i Europakonventionen på ett mycket snävare sätt än vad som gäller enligt annan internationell rätt. Därmed fortsätter domstolen på den väg den slog in på i domen Demir & Baykara v. Turkey (se EU & arbetsrätt nr 4/2008 s. 1). Konventionen ska alltså tolkas i ljuset av kringliggande internationell rätt; framförallt ILO-konventionen nr 87 om föreningsrätten och artikel 6 i Europeiska sociala stadgan. Det innebär att domstolen använder regler som inte binder alla stater som är bundna av Europakonventionen, för att expandera dess räckvidd.
Artikel 11 är i och med domen tillämplig på sympatiåtgärder, men eftersom föreningsrätten inte är absolut, måste domstolen fortsätta och pröva om det engelska förbudet utgör ett tillåtet ingrepp i föreningsrätten. Enligt domstolen kan inskränkningar i rätten att vidta sympatiåtgärder vara ett legitimt led i att skydda andra personers fri- och rättigheter. Det beror på att en sympatiåtgärd, på ett annat sätt än den primära konflikten, kan inkräkta på rättigheter för personer som inte är parter i denna, orsaka allvarliga störningar i samhälls-ekonomin och påverka tillhandahållandet av tjänster till allmänheten.
Men inskränkningen måste också vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det betyder att de skäl som myndigheterna anger för att rättfärdiga inskränkningen måste vara relevanta och tillräckliga och att den måste vara proportionerlig i förhållande till detta legitima allmän-intresse. Här framhåller domstolen särskilt att de enskilda staterna måste ha ett stort utrymme att välja väg ifråga om ekonomisk politik och arbetsmarknads- och socialpolitik. De demokratiskt valda politikerna är bättre lämpade för att reglera detta än internationella domstolar, skriver Europadomstolen. Mot denna bakgrund drar domstolen slutsatsen att den engelska regeln är tillåten. Den påpekar dock att staternas handlingsutrymme minskar och proportionalitetsprövningen blir strängare, ju närmare kärnan i facklig verksamhet staterna vill reglera.
Domstolen visar i sin diskussion om stridsåtgärder att den är kunnig i frågor om arbets-marknadens funktionssätt. Man kunde möjligen önska att den lät dessa insikter få tydligare genomslag och fäste en större vikt vid rätten att vidta sympatiåtgärder, så att proportion-alitetsbedömningen ledde till att förbudet inte var tillåtet. Det ligger ju i sympatiåtgärdernas natur att de är ett indirekt påtryckningsmedel på motparten. Det arbetsrättsliga perspektivet innebär en helhetssyn på arbetsmarknaden, med mindre utrymme för att uppfatta någon part som utomstående i relation till konflikter och stridsåtgärder. Målet illustrerar att möjlig-heten att vidta sympatiåtgärder är central för att upprätthålla sammanhållna och likartade anställningsvillkor i verksamheter som delas upp i flera arbetsgivare/bolag. Tendensen till fragmentering på arbetsmarknaden – dvs. att arbetstagarna har olika arbetsgivare, men ändå arbetar sida vid sida inom ramen för sammanhållna arbetsorganisationer – förutsätter att arbetstagarna gemensamt kan värna anställningsvillkoren genom sympatiåtgärder. Utan denna möjlighet kan arbetsgivarna, genom att välja en viss organisationsform, urholka arbetstagarsidans möjligheter att agera som ett kollektiv.
