EU & arbetsrätt 2 2014
Tillämpningsdirektivet: Kontroller vid utstationering måste vara motiverade och proportionella
Värdstatens möjligheter att kontrollera att utländska företag uppfyller sina skyldigheter enligt utstationeringsdirektivet (96/71) blir inte så begränsade som man befarat, och reglerna om solidariskt ansvar ger medlemsstaterna större handlingsfrihet än i Europeiska kommissionens ursprungliga förslag (se EU & arbetsrätt nr 1/2012 s. 6 och nr 3/2012 s. 3). Det blev resultatet av förhandlingarna om de två mest kontroversiella punkterna i direktivet om tillämpning av utstationeringsdirektivet, som antogs den 15 maj.
Det nya direktivet anger hur utstationeringsdirektivet från 1996 ska tillämpas. Trots att syftet är att stärka arbetstagares position är direktivet antaget med stöd av artiklarna om etableringsfriheten och fri rörlighet av tjänster i EUF-fördraget. Det innebär att värnandet av den fria rörligheten är ett lika viktigt mål i direktivet.
För att minska risken för att utstationeringsreglerna missbrukas måste värdstaten, enligt tillämpningsdirektivet, kontrollera om en utstationering faktiskt föreligger. Det ska göras genom en helhetsbedömning av alla faktiska omständigheter. Artikel 4 ger exempel på omständigheter som talar för att ett företag väsentligen bedriver verksamhet i en viss medlemsstat och att de arbetstagare som följer med företaget från den staten vanligtvis arbetar där. Om det inte är en utstationering är inte direktivet tillämpligt. Det är inte givet att det i sådana fall blir värdstatens arbetsrätt som gäller, det avgörs av reglerna i EU:s lagvalsförordning (593/2008, Rom I). I tillämpningsdirektivets ingress uppmanas medlems-staterna därför att se till att de har bestämmelser som ger tillräckligt skydd åt arbetstagare som inte är faktiskt utstationerade.
Enligt direktivet ska medlemsstaterna utse en eller fler myndigheter som ska vara ansvariga för ett administrativt samarbete över gränserna. De ska svara på begäran om information från myndigheter i andra medlemsstater och genomföra kontroller och inspektioner. Varje medlemsstat måste försäkra sig om att den har all relevant information om tjänste-leverantörer etablerade inom dess territorium för att kunna besvara sådana frågor.
Av kommissionens ursprungliga förslag kunde man få intrycket att det var den stat där företaget är etablerat som skulle ha huvudansvaret för kontrollen av utstationerade arbets-tagares villkor. I det antagna direktivet har detta ändrats. Det är värdstaten som ska över-vaka att de arbets- och anställningsvillkor som ska tillämpas enligt artikel 3 i utstationerings-direktivet efterlevs. Därtill har etableringsstaten en kontinuerlig skyldighet att övervaka de utstationerade arbetstagarnas arbetssituation. Sammanfattningsvis är tanken att etableringsstaten och värdstaten ska samarbeta nära, men att den senare är ansvarig för den faktiska kontrollen där utstationeringen sker.
De kontrollåtgärder som medlemsstaterna har använt har prövats av EU-domstolen i en rad fall. I kommissionens ursprungliga förslag fanns en lista med åtgärder som medlemsstaterna skulle få vidta. Listan var till stor del inspirerad av EU-domstolens praxis, men innebar en ytterligare begränsning eftersom det enligt förslaget endast var dessa – och inga andra – som skulle vara tillåtna. EU-domstolen däremot tar endast ställning till förutsättningarna i det aktuella fallet, vilket innebär att det mycket väl kan finnas fler åtgärder som är pro-portionerliga, men som inte prövats. Detta blev därför ett av de mest omstridda inslagen i kommissionens förslag, och i det antagna direktivet är åtgärderna på listan enbart exempel. Medlemsstaterna får vidta andra kontrollåtgärder, men endast om de är nödvändiga och proportionella. Kommissionen ska hålla sträng uppsikt över detta. Av intresse för de nordiska länderna är att kontrollen kan utföras av arbetsmarknadens parter så länge ”en lämplig skyddsnivå garanteras”. Värdstaten kan också kräva att det utstationerande företaget utser en företrädare genom vilken parterna kan försöka få tjänsteleverantören att inleda kollektiva förhandlingar. Personen måste inte vara på plats under utstationeringen men ska på skälig och motiverad begäran stå till förfogande.
Ett annat mycket omstritt förslag från kommissionen var att det skulle bli obligatoriskt att införa ett solidariskt ansvar för underentreprenörers förpliktelser i byggbranschen. Ansvaret skulle dock vara begränsat till en entreprenörs direkta underentreprenörer, och en entre-prenör som vidtagit rimliga kontrollåtgärder skulle gå fri från ansvar. Bestämmelsen i det antagna direktivet kan beskrivas som både striktare och mjukare. Medlemsstaterna ska, i princip, införa solidariskt ansvar, men har stort utrymme att själva bestämma hur det ska utformas. Norge kan t.ex. behålla sitt strikta ansvar som gäller hela entreprenadkedjan. Å andra sidan är det också möjligt att helt avstå från regler om solidariskt ansvar och istället införa andra effektiva och proportionella sanktioner mot huvudentreprenören.
