EU & arbetsrätt 1 2015
Inte AD:s sak pröva om begränsningar för inhyrning är motiverade av allmänintresset
Vilka begränsningar för inhyrning av arbetskraft som är motiverade av allmänintresset är fortfarande en obesvarad fråga efter EU-domstolens förhandsbesked till den finska Arbets-domstolen om tolkningen av bemanningsdirektivet (2008/104). Direktivets artikel 4.1 riktar sig nämligen till behöriga myndigheter och kan inte åberopas direkt i nationell domstol. Enligt EU-domstolen är det därför inte Arbetsdomstolens sak att pröva om ett kollektivavtal som begränsar arbetsgivares möjligheter att hyra in arbetskraft är i strid med bemannings-direktivet.
Som EU & arbetsrätt tidigare rapporterat (nr 4/2013 s. 3 och nr 4/2014 s. 2) handlar målet ytterst om hur Finland har genomfört bemanningsdirektivet. Det finska fackförbundet Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund yrkade vid finska Arbetsdomstolen att arbetsgivar-organisationen Öljytuote och dess medlemsföretag Shell Aviation skulle göras ansvariga för kollektivavtalsbrott. Enligt kollektivavtalet tillåts inhyrning av arbetskraft från bemannings-företag endast vid arbetstoppar eller för begränsade arbetsuppgifter som inte kan utföras av företagens egen personal. Shell Aviation hade under lång tid använt sig av inhyrd arbets-kraft. Arbetsgivarparterna invände i den finska Arbetsdomstolen bl.a. att kollektivavtalets begränsning av inhyrning av arbetskraft inte var förenlig med bemanningsdirektivet och att domstolen därför inte skulle tillämpa kollektivavtalsbegränsningen.
Artikel 4.1 i bemanningsdirektivet stadgar att begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut från bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset. Med allmänintresset menas särskilt arbetstagarnas skydd, krav på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras. Arbetsgivar-parterna menade att kollektivavtalsbestämmelsen inte var motiverad av ett sådant allmän-intresse, och att Arbetsdomstolen därför måste underlåta att tillämpa kollektivavtals-bestämmelsen.
Den finska Arbetsdomstolen hänsköt tre frågor till EU-domstolen. Den första var om direktivet var direkt tillämpligt i nationell domstol på det sätt som arbetsgivarparterna menade.
Bestämmelser i ett EU-direktiv ska implementeras genom nationell lagstiftning för att kunna tilllämpas i nationell domstol mellan enskilda. Enligt praxis från EU-domstolen kan dock bestämmelser i ett direktiv i vissa fall ha s.k. direkt effekt och åberopas direkt i nationella domstolar om medlemsstaten inte har genomfört direktivet på rätt sätt. Den direkta effekten kan dels vara vertikal, dels horisontell. Direktiv har enbart vertikal direkt effekt, vilket innebär att de egentligen bara kan åberopas mot den medlemsstat som inte genomfört bestämmelsen.
Bestämmelser i EU:s primärrätt, det vill säga fördragen, har även horisontell direkt effekt, vilket betyder att de kan åberopas direkt mellan privata rättssubjekt. EU-domstolen konstaterar i sitt svar till den finska arbetsdomstolen att den aktuella bestämmelsen i bemanningsdirektivet inte har sådan horisontell direkt effekt.
EU-domstolen betonar att bestämmelsen fi nns under rubriken ”Översyn av begränsningar eller förbud” i direktivet och att den, läst i sitt sammanhang, riktar sig till behöriga myndigheter och inte till domstolar. Att göra en översyn av de nationella bestämmelserna och att informera kommissionen om resultatet av översynen kan inte fullgöras av nationella domstolar. Enligt EU-domstolen innebär den nationella översynen inte att medlemsstaterna åläggs att införa viss lagstiftning, utan att bemanningsdirektivet i stället anger vilka ramar som ska gälla för regleringsverksamheten. De två övriga frågorna handlade om hur den finska Arbetsdomstolen eventuellt skulle tolka bemanningsdirektivet. Eftersom bestämmelsen om begränsningar av inhyrning av arbetskraft inte ansågs ha direkt effekt, besvarar EU-domstolen inte de kontroversiella frågorna om den materiella tolkningen av bemanningsdirektivet. Slutsatsen att direktivet inte har horisontell direkt effekt är en bekräftelse av EU-domstolens tidigare praxis.
