EU & arbetsrätt 1 2015
Avtal om EU:s anslutning till EKMR svårsmält för EU-domstolen
Att Europadomstolen för mänskliga rättigheter skulle kunna överpröva EU-domstolens bedömningar är uppenbarligen för svårsmält för den senare. Strax före jul underkände EU-domstolen det förslag till avtal som skulle innebära att EU anslöt sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR). Vad som nu kommer att ske är oklart.
Enligt artikel 6.2 i Lissabonfördraget ska EU ansluta sig till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Att EU-domstolen skulle uppfatta detta fördragskrav som utmanande var väntat. Det faktum att en annan domstol skulle komma att överpröva EU-domstolens bedömningar tycks upplevas som chockerande trots att den aktuella aspiranten är en så högt ansedd instans som Europadomstolen för mänskliga rättigheter och att medlemsstaterna dessutom faktiskt har bestämt att så ska ske.
Europarådet och EU träffade en överenskommelse om ett utkast till anslutningsavtal den 5 april 2013. Förhandlingarna hade dragit ut på tiden och en svår fråga var just hur en rimlig maktbalans mellan domstolarna skulle uppnås (Se EU & arbetsrätt nr 4/2011 s. 5). EU-domstolen fi ck kommissionens uppdrag att bedöma om anslutningsavtalet var förenligt med EU-fördragen, vilket var en förutsättning för att kunna gå vidare till nästa steg och få dokumentet undertecknat av alla medlemsstater på båda sidor.
Den 18 december 2014 gav EU-domstolen sitt besked som innebar att utkastet till anslutningsavtal på flera punkter inte gick att förena med EU:s fördrag. Enligt anslutnings-avtalet ska EU behandlas som andra stater som är anslutna till EKMR. Domstolen påminde i sitt yttrande om EU-rättens unika karaktär – särskild och självständig i förhållande till både nationella rättsordningar och folkrätten. Att skydda EU-rättens särart och oberoende tycks vara överordnat andra intressen för EU-domstolen, som gör bedömningen att anslutnings-avtalet inte respekterar och skyddar denna särart tillräckligt.
EU-domstolen accepterar i princip att Europadomstolen för mänskliga rättigheter kan kontrollera att EU:s institutioner och medlemsstater tillämpar EKMR. Däremot godtar den inte att EU:s institutioner måste underordna sig denna kontroll när det gäller utövandet av de interna befogenheterna och tolkningen av EU-rätten, i synnerhet inte bedömningen av unionsrättens materiella tillämpningsområde, till exempel om en medlemsstat är skyldig att iaktta de grundläggande rättigheterna i unionen. Domstolen påtalar att tillämpningen av medlemsstaternas skydd för mänskliga rättigheter inte får äventyra den skyddsnivå som EU-stadgan föreskriver eller EU-rättens företräde, enhetlighet och verkan. I nuläget innehåller anslutningsavtalet inte tillräckliga samordningsförfaranden för att säkerställa att inte dessa aspekter av EU-rätten undergrävs, anser EU-domstolen. Det faktum att EU:s medlemsstater också kan komma att kontrollera i vilken utsträckning en annan medlemsstat iakttar de grundläggande rättigheterna riskerar att äventyra det ömsesidiga förtroende mellan dem som EU-rätten bygger på. Domstolen ser också risker med EKMR:s tilläggsprotokoll nr 16 som öppnar för ett system med rådgivande yttranden likt EU-rättens. Även ett sådant förfarande – trots att det inte ingår i förslaget till anslutningsavtal – kan enligt EU-domstolen medföra att EU-rättens särart undergrävs.
Vad som nu kommer att ske är tillsvidare oklart. Att helt begrava anslutningsprocessen står i strid med fördraget. Att tillmötesgå EU-domstolens krav riskerar att göra anslutningen meningslös. Frågan är hur en framkomlig kompromiss kan nås.
